Quick språkanalys

Hur kunde Thomas Quick bli huvudperson i en rättsskandal? Det viktigaste svaret tycks vara bristande språkförståelse. De drivande personerna terapeut - polis - åklagare och försvarare kunde inte skilja på terapispråk och polisspråk. Men dessa två typer av språk är som det heter väsensskilda, även när de använder samma ord. Ordens betydelse är helt olika. I terapi är det viktigt att personen det handlar om får säga precis allt som far genom medvetandet. Inget är tabu, inget får inte nämnas. Tvärtom bör personen ges möjlighet att tömma sitt sinne totalt på allt, må det vara fakta, verkliga erfarenheter, fantasier, drömmar, vanföreställningar, eller vad som helst. Detta kan kallas maximal subjektivitet. I ett polisförhör däremot förväntas individen redogöra enbart för sakliga, faktiska omständigheter i specifika situationer. Detta kan kallas maximal objektivitet. I terapin strävar man efter att vara sann i relation till innehållet i individens medvetande, i polisförhöret strävar man efter att vara sann i relation till yttre händelser och handlingar. Det handlar om helt olika verkligheter och helt olika språk. I fallet Quick förstärktes uppenbarligen skillnaderna mellan subjektiv och objektiv sanning av flera faktorer: 1) Starka, medvendepåverkande mediciner. Quick lär till och med ha fått mediciner som belöning för att han varit duktig och erkänt mycket. 2) Quick var redan inspärrad. För en person i frihet kan det bära emot att erkänna saker, men för den som redan sitter inne kan det vara statushöjande att bre på lite extra och därmed framstå som en riktig storfräsare. 3) Quick hade överhuvud taget inget att förlora. Om någon hade satt hårt mot hårt och visat att Quick var en mytoman utan någon som helst sanningsambition hade Quick bara kunnat ruska på huvudet och be om ett nytt piller. Någon annan effekt hade det knappast haft. Lärdomen för framtiden är att inte blanda ihop psykoterapi med polisförhör.