Wednesday, August 22, 2012
Quick språkanalys
Hur kunde Thomas Quick bli huvudperson i en rättsskandal?
Det viktigaste svaret tycks vara bristande språkförståelse. De drivande personerna terapeut - polis - åklagare och försvarare kunde inte skilja på terapispråk och polisspråk.
Men dessa två typer av språk är som det heter väsensskilda, även när de använder samma ord. Ordens betydelse är helt olika.
I terapi är det viktigt att personen det handlar om får säga precis allt som far genom medvetandet. Inget är tabu, inget får inte nämnas. Tvärtom bör personen ges möjlighet att tömma sitt sinne totalt på allt, må det vara fakta, verkliga erfarenheter, fantasier, drömmar, vanföreställningar, eller vad som helst. Detta kan kallas maximal subjektivitet.
I ett polisförhör däremot förväntas individen redogöra enbart för sakliga, faktiska omständigheter i specifika situationer. Detta kan kallas maximal objektivitet.
I terapin strävar man efter att vara sann i relation till innehållet i individens medvetande, i polisförhöret strävar man efter att vara sann i relation till yttre händelser och handlingar.
Det handlar om helt olika verkligheter och helt olika språk.
I fallet Quick förstärktes uppenbarligen skillnaderna mellan subjektiv och objektiv sanning av flera faktorer:
1) Starka, medvendepåverkande mediciner. Quick lär till och med ha fått mediciner som belöning för att han varit duktig och erkänt mycket.
2) Quick var redan inspärrad. För en person i frihet kan det bära emot att erkänna saker, men för den som redan sitter inne kan det vara statushöjande att bre på lite extra och därmed framstå som en riktig storfräsare.
3) Quick hade överhuvud taget inget att förlora. Om någon hade satt hårt mot hårt och visat att Quick var en mytoman utan någon som helst sanningsambition hade Quick bara kunnat ruska på huvudet och be om ett nytt piller. Någon annan effekt hade det knappast haft.
Lärdomen för framtiden är att inte blanda ihop psykoterapi med polisförhör.
Monday, January 23, 2012
Mona Sahlin äreräddad
Nu dröjer det nog länge innan det socialdemokratiska partiet vågar låta en man leda partiet igen. Erfarenheten förskräcker.
Så bordet det rimligen låta i den socialdemokratiska analysen. När Mona Sahlin avgick fanns ett genusargument med i bilden.
Överhuvud taget innebär perioden Håkan Juholt att Mona Sahlin och hennes partledarskap sätts i perspektiv. Det visar hur bra Mona Sahlin faktisk var.
Sahlin var synnerligen seriös - kanske alltör seriös - när det gällde att utforma en politik. Det handlade om arbetsgrupper och om förankring bland medlemmarna.
Juholt improviserade politiken i ögonblicket. Det kunde slå lite hur som helst.
Sahlin hade ett övergripande perspektiv. Hon tog initiativ till samarbete med miljöpartiet. Det var rätt tänkt, men sänktes av vänsterpartiet.
Sahlin förlorade valet, javisst. Men Juholt har visat att partiets botten ligger ännu lägre än så.
Sahlins svåriheter berodde inte på att hon gjorde fel eller slarvade. Problemet är socialdemokraternas självbild och roll i det moderna samhället. Förvätningarna var orimliga.
Så bordet det rimligen låta i den socialdemokratiska analysen. När Mona Sahlin avgick fanns ett genusargument med i bilden.
Överhuvud taget innebär perioden Håkan Juholt att Mona Sahlin och hennes partledarskap sätts i perspektiv. Det visar hur bra Mona Sahlin faktisk var.
Sahlin var synnerligen seriös - kanske alltör seriös - när det gällde att utforma en politik. Det handlade om arbetsgrupper och om förankring bland medlemmarna.
Juholt improviserade politiken i ögonblicket. Det kunde slå lite hur som helst.
Sahlin hade ett övergripande perspektiv. Hon tog initiativ till samarbete med miljöpartiet. Det var rätt tänkt, men sänktes av vänsterpartiet.
Sahlin förlorade valet, javisst. Men Juholt har visat att partiets botten ligger ännu lägre än så.
Sahlins svåriheter berodde inte på att hon gjorde fel eller slarvade. Problemet är socialdemokraternas självbild och roll i det moderna samhället. Förvätningarna var orimliga.
Saturday, November 5, 2011
Lokala sanningar
Lena Andersson skriver i DN 11-11-04 om skillnaden mellan en historiserande verklighetsbeskrivning och en logisk filosofisk verklighetsbeskrivning.
Det är ett viktigt ämne. Det handlar om liv och död, bokstavligen, i det förflutna i nuet och i framtiden.
Det handlar om hur vi hanterar skillnaden mellan "universella" sanningar och lokala "sanningar".
Uttrycket "universella" sanningar är oegentligt eftersom dessa sanningar inte är universellt omfattade. De gör bara anspråk på att vara det. Den enda verkligt universella sanningen är icke-våld.
Uttrycket lokala "sanningar" är oegentligt eftersom lokala sanningar aldrig är riktigt sanna. De är bara lokala uppfattningar i tid eller rum. Ett exempel på en lokal sanning är att det är rätt att bränna häxor på bål.
Om vi ser historiskt finner vi att människor alltid har levt efter lokala sanningar. Om vi ser oss omkring i världen i dag finner vi ett otal lokala sanningar.
Varför är det så? Varför lever vi i enlighet med halvsanningar och direkta lögner, må vara att dessa tolereras i vår lokala miljö?
Svaret finner vi i vårt eget medvetandes sätt att fungera. Det är oändligt mycket lättare att acceptera halvsanningar än att söka det faktiskt och fullständigt sanna.
Halvsanningar kan vara hjärtlösa och ha väldigt grymma effekter. Lena Andersson nämner dödandet a Khaddafi nyligen. Det finns tusentals andra exempel också, även om de flesta är mer diskreta.
Om icke-våld är den enda universella sanningen är våld en av de mest populära lokala sanningarna.
Om vi vill utrota våld i alla former - krig, tortyr, krogslagsmål, hustrumisshandel osv - måste vi alla inse att halvsanningar inte är sanna.
Vi måste övervinna trögheten i vårt eget medvetande.
Det är ett viktigt ämne. Det handlar om liv och död, bokstavligen, i det förflutna i nuet och i framtiden.
Det handlar om hur vi hanterar skillnaden mellan "universella" sanningar och lokala "sanningar".
Uttrycket "universella" sanningar är oegentligt eftersom dessa sanningar inte är universellt omfattade. De gör bara anspråk på att vara det. Den enda verkligt universella sanningen är icke-våld.
Uttrycket lokala "sanningar" är oegentligt eftersom lokala sanningar aldrig är riktigt sanna. De är bara lokala uppfattningar i tid eller rum. Ett exempel på en lokal sanning är att det är rätt att bränna häxor på bål.
Om vi ser historiskt finner vi att människor alltid har levt efter lokala sanningar. Om vi ser oss omkring i världen i dag finner vi ett otal lokala sanningar.
Varför är det så? Varför lever vi i enlighet med halvsanningar och direkta lögner, må vara att dessa tolereras i vår lokala miljö?
Svaret finner vi i vårt eget medvetandes sätt att fungera. Det är oändligt mycket lättare att acceptera halvsanningar än att söka det faktiskt och fullständigt sanna.
Halvsanningar kan vara hjärtlösa och ha väldigt grymma effekter. Lena Andersson nämner dödandet a Khaddafi nyligen. Det finns tusentals andra exempel också, även om de flesta är mer diskreta.
Om icke-våld är den enda universella sanningen är våld en av de mest populära lokala sanningarna.
Om vi vill utrota våld i alla former - krig, tortyr, krogslagsmål, hustrumisshandel osv - måste vi alla inse att halvsanningar inte är sanna.
Vi måste övervinna trögheten i vårt eget medvetande.
Sunday, May 1, 2011
Subscribe to:
Posts (Atom)
