Impossible language

Impossible language For communication, memory and mutual understanding we need a good language. To create a good language is impossible. Many have tried. We should be humble talking about language. It is a difficult subject. The need for precision is great but how to achieve it? According to Wittgenstein there is no absolute truth in ordinary, spoken language. Absolute truth is only found in mathematics and other symbolic languages. So ordinary language is only relatively true and false. Every sentence could be analysed and measured, for example 55 per cent true, 45 per cent false. Do we have a systematic, accepted method for assessing truth in ordinary language? No. When we ourselves talk, we want to give the impression we say the truth and nothing but. It is not correct, because it is so difficult to approach truth, If we assume we have a good language, we fall in a trap immediately. Language and content are closely linked but not the same. Language can give a kind of false legitimacy to content, as we see in many critical comments on the Internet. The individuals attacked are usually not quite that bad as you would guess from the language used. Racism is when we classify an individual just for belonging to a group. Racism is very popular for the present level of brain. Racism is by definition bad as language and as description of a reality. Another problem is the belief in a static reality. Reality is not static. It is like the molecules in the ocean. They change all the time. We need a dynamic language, but we dream about a constant one. Language is the central machinery of our intellectual reality. As long as it is biased and irregular, language is in a hopeless state,

Impossible ideal

The impossible ideal In the world there are many conflicts. The ambition is usually to win. We want to win. Our ideals should win. But this is not very good. It is the formula for constant problems. The only good ideal is the impossible one. It is the ambition, not for us to win but for you and us to create a world where all of us can prosper peacefully. This would mean that every conflict must end in relaxed friendship. This is obviously impossible. For example, the prisoners remaining at Guantanamo Bay should arrange a Christmas party for the guards and their children, complete with gifts and songs and dance around the Christmas tree. Another example would be Iraq. When will all the local conflicts be changed into harmony and eager ambition to help all other clans? As long as the self evident ambition is to win, it is also an ideal to punish and destroy the enemy. This is a most destructive ambition. The only good ambition must be to help the enemy to create a working society. This is the opposite of destruction. Some of the present conflicts are desperate. They can hardly be understood as invitation to peace. But they must be. The goal must be harmony without exception. An impossible goal, but the only possible.

Psychology of the impossible

Psychology against terrorism If we do not accept the impossible as a reality, we fall into psychological problems. An example: It is impossible to create harmony in Syria by force. If we do not see that violence is meaningless we have to try it. We have to get bombs and weapons and start destructing. But if we realise that it is impossible to solve the nested conflicts in Syria by force, the involved might as well return to habit, start schools, work on the fields, open business and go to the coast on holiday. Without the cost for weapons and destruction, all can feel rich. It is like the weather. We can not change the weather, practically seen. We accept this and get umbrellas, clothes and houses which can stand the weather. It is self evident. But if we had the idea that we could change the weather at will, we would neglect building good houses. Optimism can thus hinder progress. For example, if we trust that the conflict between Israel and Palestine has a simple solution we soon will find, we are likely to see the conflict go on for ever without ever being solved. But if we define the problem as impossible to solve, we create firm ground for doing the best. In the short run the best is taking care of the children, and in the long run the best is to support the good relations created by taking care of the children instead of forcing people into refugee camps. If we define the conflict between Israel and Palestine as a psychological problem we can see what is needed for finding a solution. The population in Israel is a bit over 8 million, and the Palestinian population is about half that size. So we have some 13 million individuals. In order to find a common view about the future for Middle East every individual is likely to think approximately ten million thoughts. So we have brain work of the size 13 million times 10 million to do. Everyone who has tried to think just one thought (What to eat at lunch?) knows that millions of thoughts about a complex issue like the future of a geographic area is not accomplished quickly. It is impossible to do it fast. This means that the optimistic hope of finding a good solution soon is unfounded and harmful. This insight can lead to hopelessness and despair, if we are not used to deal with the impossible. So we need training in the impossible. We need universities specialising on the different aspects of the impossible. United Nations which is a global symbol of the impossible should start such universities in all continents and for all cultures and religions. To live with the impossible on the political and social level is not more strange than accepting the impossible of changing the weather. It is a ´matter of mindset.

The impossible is the new normal

The impossible is the new normal This site is for change of paradigm. The common western paradigm of intellectual optimism - "Any problem can be solved, in particular with global cooperation and free Internet" - is not good enough. It does not work. It is not totally wrong, but we know from chaos theory tah even a small fault will lead to a huge fault soon enoght, Are there any huge faults around? What about Middle East? What about Syria? What about IS? What about the economic problems in Greece and other Euro nations? How could the financial crisis of 2008 occur? What is happening in Ukraine? What about unemployment among the young? What about the inbalance between affluent and pover regions which cause a migration of life and death? What about racism? Racism aganst women, against any existing minority, racism as the natural mindset? What about terrorism, what bout medicine that stop working, what about changing population structures with more elderly, why is UN helpless? You fill in the rest. The list is long. The change of paradigm will have two advantages. The first is that we learn to live with the impossible. This knowledge is desperately needed. The standard reaction faced with the impossible is to use violence. As in Syra and as in so many other instances. Does violence help? No. The other advantage is that we open up for more uncommon ideas.Thanks to Internet new ideas can be distributed globally. Every fresh idea can be used in the best way. That is fantstic. If something is impossible or not is to alarge degree a matter of understanding. If we accept that we live in an impossible reality, we can learn to use our mind in unconventional ways.

Politiska löften

Efter riksdagsvalet sätter allianspartierna en ära i att säga samma sak som de sade före valet. Men är det klokt? Väljarna har ju faktiskt sagt nej tack till alliansens alternativ. Att strunta i väljarna och inte låtsas om valutslaget är väl både korkat och odemokratiskt. Och om alliansen faktiskt vill kuppa igenom sin avvisade politik med hjälp av Sverigedemokraterna blir det ännu konstigare. För socialdemokraterna och miljöpartiet däremot gäller att säga samma sak efter valet som de sade före valet. Det är deras löfte, och det får inte svikas…mer än nödvändigt. Före valet var ju S och MP heltäckande genom att säga både ja och nej till Bromma flygplats, förbifart Stocholm. kärnkraften, ökade försvarsanlag och diverse annat.

Information och desinformation

Frågan lyder: Hur känner sig en lax som befinner sig i älvens forsande vatten en dag när solen glittrar i varje våg, när de små mörtarna pilar omkring och när falska men föföriska spinnare och wobblers passerar med täta mellanrum? Svaret är: Som en vanlig TV-tittare som ser programmet Ebbe - the Movie. Bakgrunden till programmet är mordet på statsminister Olof Palme 1986, och programmet ger en kalejdoskopisak bild av många fragment som virvlat upp I samband med mordet. I denna glittrande kavalkad av information och disinformation kan var och en hitta det som starker de egna, förutfattade uppfattningarna. Ett tema är sålunda att polisen bör sköta sina utredningar isolerade från allt annat, och att privatpersoner av typ Ebbe Carlsson begår ett allvarligt brott genom att ha egna ideer om Palmemordet. Vän av ordning kräver att polisens rätt att inte hitta mördaren eller förklara orsaken till mordet ska respekteras över allt annat. Ett annat tema är det som Ingvar Carlsson påpekar i programmet, nämligen att Ebbe Carlsson utsattes för en skamlig och osmaklig förtalskampanj i samband med att han vittnade inför riksdagens konstitutionsutskott. Utskottets uppgift är att granska regeringens agerande, inte att smutskasta sina vittnen. Det som Ebbe utsdattes för har ett namn. Det kallas karaktärsmord. Det lär vara ganske vanligt i amerikansk rätsskipning. När man inte kan angripa någon i sak, angrier man själva personen. I USA är tydligen homosexualitet en ytterligt diskrediterande företeelse. Man kan fråga sig varför Ebbe Carlsson utsattes för en typiskt amerikansk förtalskampanj. USA har väl inget med mordet på Olof Palme att göra? Den hypotes om Palmemordet som Ebbe Carlsson vill pröva var om vissa försummelser av den svenska säkerhetspolisen gjorde mordet möjligt. Var denna fråga så känslig att Ebbe Carlssons personliga heder ansågs vara ett billigt pris? Här behövs forsking och åter forskning, som det heter.

Kulturkonfrontation

Det är lördag eftermiddag och jag ska ännu en gång ta pendeltåget från Älvsjö till Stockholms södra. I hallen på Älvsjö station är det ovanligt mycket folk i ovanligt fina kläder. Slipsar och vita skjortor, damer i eleganta och diskreta kjolar. Självklar lyx. Det är internationell urologkonferens i Stockholmsmässans lokaler. Mer än 10 000 forskare från många länder deltar. Deltagarna har som sig bör likadana axelväskor och namnskyltar i ett sort plastfodral på magen. En ganska stor grupp drar sig ner för trappan till perrongen för att ta pendeln in till city. Det kommer att bli trångt, tänker jag, eftersom nästa tåg är ett kort tåg. När jag sedan stiger av vid Stockholm södra ser jag oväntat en hel del unga män som springer längs perrongen. De har likartad klädsel. Inte uniformer, men nästan. En av de springande håller något som er ut som en lång lans med glittrande spets. Det är en fana upprullad på den långa stången. Det finns något desperat och jagat över de unga männen. Och snart ser jag poliserna och alla hundarna. Poliserna är svettiga i sina uniformer. Hundarna är så många att jag inte hinner räkna dem. Männen ska tydligen försöka ta sig ombord på tåget, men de främre vagnarna är packade av urologer och svenska mammor med barn i barnvagnsåldern. Plötsligt är det någon som skriker, högt och distinkt: TRÄNG ER OMBORD. Han är tydligen någon sorts ledare. Hans uppmaning är emellertid grotesk. Vill han att hans privata Jugendgestapo ska tränga sig in bland internationella urologer och svenska småbarnsmammor i ett redan fullsatt tåg? Det vore en fysisk kulturkonfrontation av värsta tänkbara sort. Tågets avgång dröjer lite längre än vanligt. När jag tar rulltrappan hör jag att några har samlat sig till en talkör, skanderande: Inga nazister på våra gator!

Kapitel 3

Kapitel 3 Rättssäkerhet Vilka beslut har fattats de senaste 20 åren? Vem har fattat besluten? Med vilken rätt har besluten fattats? Laglig grund? Specifik grund? Vilket faktaunderlag har förelegat? Hur har fakta kontrollerats och vidimerats? Vilken typ att rättsliga processer har ägt rum? Statlig domstol? Kamratgäng? Ölsupargangsters? På vilket sätt har objektiviteten säkrats? Har alla berörda informerats och getts tillfälle att kommentera, eventuellt komplettera informationen? I en rättsstat förekommer inte hemliga lagar, inte hemliga domstolar och inte hemliga domar. På vilket sätt har offentligheten garanterats? På vilket sätt har berörda personer informerats? Om skriftlig kommunikation inte har ägt rum, har andra språk använts? Röksignaler? Mimare? Gatuteater? Ögonrörelser? Hemliga internetadresser? Hur har man garanterat att information har gått fram till rätt adressat och uppfattats korrekt och som juridiskt bindande? Juridiskt och ekonomiskt ansvar har den person eller institution som inte har överlämnat ärendet till någon annan. Vem har ansvar? Varför har ärendet inte överlämnats till den det berör? På vilket sätt har alla medborgares juridiska och ekonomiska rättigheter skyddats? På vilket sätt har besvärshänvisning framförts? Vilken bedömning av tidsaspekter har gjorts? Hur är upplägget för framtiden?

Kapitel 2

Kapitel 2 Ett delmysterium är hur ett ärende som tar två minuter att lösa med ett telefonsamtal har kunnat pågå i 16 år hittills. Vem är stolt över detta? Hur ska det stå i pressmeddelandet?

Mysteriet

Mysteriet med värdefack 1185 håller på att lösas Kapitel ett Skräck och fasa! Skräck och fasa i hela huset! Hela polishuset dånar i tyst skräck och fasa! Ögonen fladdrar nervöst, händer famlar med svettiga näsdukar. Mysteriet med värdefack 1185 håller på att lösas. Obevekligt.

Stirra-skratta-gå

Hej Polisen Jag vill fästa uppmärksamheten på stirra-skratta-gå-fenomenet. Det är nog inget hot mot samhället, men det är ett kuriöst inslag i stadsbilden. För mig har det pågått i mer än 15 år. Det är alltid samma sak. En för mig okänd, civil och anonym person kommer mot mig, stirrar, skrattar till och går sin väg. Det har upprepats i stort sett dagligen i 15 år, alltså ungefär 5 000 gånger. I början trodde jag att det fanns ett syfte, att de här personerna ville något. Nu vet jag att så inte är fallet. Om de vill något, varför använder de en metod som har misslyckats 5 000 gånger av 5 000 möjliga? Sanningen är också att jag en gång frågade mig om stirra-skratta-gå-fenomenet hade något med polisen att göra. En så löjlig tanke! De här människorna kan inte tala. De har inte sagt ett ord på 15 år. Det är lite tragiskt, att vara handikappad när det gäller språket. Poliser kan självfallet prata. Eller har jag fel? Polisen är ju skyldig att följa rättsstatens grundläggande principer som rättssäkerhet, objektivitet, proportionalitet, kommunikation, bemötande och har en skyldighet att avgöra ett ärende inom rimlig tid (fem år). De som uppvaktar mig är nu inne på den fjärde femårsperioden. Det vore ju en skandal om polisen bröt mot den grundläggande rättsordningen. Ett annat eventuellt skäl till att det inte kan vara poliser är om det i bakgrunden finns något av ekonomiskt, juridiskt eller annat värde. Poliser är statliga tjänstemän och deras uppgift är att skydda medborgarnas och samhällets intressen. Jag känner dock inte till att det skulle finnas något av värde bakom det gåtfulla agerandet, stirra, skratta, gå. Det kan ju vara en kul grej utan betydelse. Om jag skulle skicka en sådan här skrivelse till polisen skulle den bli en offentlig handling. Därför lägger jag ut den som en offentlig handling på min blog 14-04-01 .

Ego - ideal balance

The ego – ideal balance is a cause for a lot of suffering, but it is not recognized as the big problem it is. The ego - ideal balance is the meeting between two illusions. Ego is an illusion, and ideal is an illusion. The idea that the two shall be in perfect harmony is one of the most unrealistic ideas we humans can have. Yet we take it for granted. An example of the ego – ideal balance is a young girl who wants to be slim and thus turns anorectic. This is considered as a food problem or at best a psychological problem. But it is an example of the existential ego – ideal problem. In this case the ideal of being slim is confronted with an idea of ego where even the existence of a physical body is considered wrong. Another example would be a police officer with high and pure ideals who blames all problems on other persons. The ego – ideal problem is most difficult for young persons. Older are often more cynic, more tired and more blind. They can also be more clear sighted. The ego – ideal balance is in fact no problem. Ego has not that existence we tend to give it. Ego is nothing by itself. And ideal is by definition just an ideal – an idea that is not realized and maybe never can be realized. Young individuals who are oppressed or ignored – that is just about all young individuals on this earth – develop a strong inner urge to prove themselves. This is often expressed as the wish to have a grandiose ego and fulfill it in a grandiose way. When these two dreams are slashed – often by young ones of the same age – suffering occurs. It can be very strong. Suicide is not that uncommon. In rare cases school shootings occur. Low intensity, chronic pain and feeling of dysfunction is more common. The solution is in principle very easy. It is to understand ego and ideal, and see that they are not given but can be given content. It is good to have ambitions and ideals, but their tentative quality must be known. All good ideas are criticized by a majority of the population. Such is the world we live in. We should not be surprised or hurt when our pet ideals are criticized. We should not be sad when our particular combination of ego and ideal is ridiculed by all others, as that is inevitable. It has no importance. As humans, and even young humans, we are entitled to try out an original personality. Indeed, that is our purpose on earth. We are vulnerable when we do so, and there are many who enjoy inflicting pain on others, as pain has been inflicted on them. The best way to avoid the pain of being constantly harassed is to process the happenings and the experiences, for example by writing a journal. Other ways are painting and music.

Terrorismens förstadium

Attacken mot en stillsam demonstration i Kärrtorp måste beskrivas som en parallell till Behring Breiviks massmördande i Norge. Man bör nog inte försöka sopa det inträffade under mattan. Likheterna mellan Utöya och Kärrtorp är att civila, helt oskyldiga människor plötsligt angrips. I Norge var det ungdomar på läger, i Kärrtorp var det lokalbefolkningen inklusive barn. En skillnad var att Behring Breivik förberett sig under en längre tid och mer utstuderat. Hans våld blev därför mer dödligt. I Kärrtorp upplevdes sårbarheten som ytterligt skrämmande. Om angriparna hade använt andra medel hade lokalbefolkningen haft svårt att värja sig. I båda fallen handlar det om en sorts negativ logik. Att angripa ungdomar eller fredliga grannar är inte logiskt om man vill uppnå något positivt syfte. Att det ändå sker är ett tecken på förlorad verklighetskontakt. Behring Breivik var såvitt man vet ensam i sin verklighetsuppfattning. De som gick till angrepp i Kärrtorp var en grupp. Om det finns grupper som har förlorat sig i en falsk verklighetsbild är det oroväckande. Oroande är också att avståndet mellan falsk verklighetsbild och extrem handling tycks vara så kort. Det tycks inte finnas utrymme för normal eftertänksamhet eller konsekvensanalys. De flesta människor reagerade med avsky på Behring Breiviks dödande, men just denna avsky kan av vissa individer i samhällets marginal uppfattas som ett värde som kan utnyttjas. För att undvika detta behöver man en analys i flera steg. Det är gott och väl att terrorismens omedelbara effekter beskrivs, men alla sekundära och andra efterföljande effekter måste också dras fram i ljuset. Det finns en stor erfarenhet av dessa effekter, men det avspeglas inte så mycket i medierna. Medierna rapporterar rutinmässigt om större självmordsattentat i exempelvis Irak, men mest som en siffra på antalet omedelbart dödade. Sekundära och långsiktiga effekter beskrivs inte. Detta kan vara underlag för myter om att våld ändå fungerar, vilket sannerligen inte är korrekt.

Blinda fläckar

Sverige är en fungerande rättsstat med några blinda fläckar. Den allvarligaste är att man inte beaktar det lidande en juridisk process kan åstadkomma innan det blir rättegång och dom. Det mest uppmärksammade exemplet är den s k barnläkaren. Om en uppenbart kriminell person av typ Lasermannen sitter häktat en lång tid före rättegången kan detta räknas av mot det straff domstolen sedermera bestämmer. Värre är det om en person frias eller döms för en bagatellförseelse efter en lång process. Om personen har varit frihetsberövad utgår ersättning enligt vedertagna tumregler. Vad som behövs är motsvarande automatiska regler även för de som inte har suttit häktade. Varje månad som har gått innan rättegången inleds bör ge en viss ersättning. Åklagarna bör veta att det är ett stort värde i att processer avgörs så skyndsamt som möjligt. Sverige behöver också ett kontor av norsk modell där personer som är undrande inför sina domar kan få sin sak belyst på ett professionellt sätt. En sådan granskning skulle säkert visa att nästan alla ärenden som avgörs av domstolarna avgörs korrekt. Det är inte mer än rätt att domstolarna får detta bekräftat. Det ligger alltså i rättsväsendets eget intresse att denna möjlighet skapas. Men det skulle nog också visa sig att det har gått troll i några få ärenden, och att de förtjänar en ny granskning. Det är viktigt för tilltron till rättsväsendet att dessa undantagsfall hanteras på ett seriöst och systematiskt sätt. Det duger inte att undersökande journalister då och då tar upp enskilda fall. Systematik och konsekvens behövs. Anmälningarna till ett sådant här kontor skulle visa om det finns delar av lagstiftningen som allmänheten inte känner till. Det finns kanske ungdomar som inte vet hur hårt narkotikabrott och andra brott kan bestraffas. Ett kontor skulle registrera de specifika frågor som orsakar mest missförstånd mellan rättsapparaten och allmänheten vid varje tidpunkt. Att informera om just dessa frågor vore ytterst välkommet.

Brain layers

To direct and to be directed are two central brain functions. One decides and the other obeys. Confusion between the two functions cause many problems. In a computer one stream of input is processed in a way decided by another stream of information. The deciding stream is called program. The brain works in a similar way. The stream of new information is related to the stream of old information. Old information is the program that decides how new information shall be treated and evaluated. The brain works with many layers, and one layer can be sometimes directing and sometimes directed. It depends on circumstances. In life and thus in brain we have different central goals. Popular goals are wellbeing, rational use of resources, ideology and social order. In nations like Egypt and Syria we can see the practical effects of the direct/directed mechanism. In Syria the idea of power over territory is directing, and the effect is that wellbeing for the population is directed. In practice it means war against the population and almost no wellbeing. In Egypt the situation is not so simple. The power over territory is important, but the wellbeing of the population is also somewhat respected. There is no war, but the economy suffers because of political uncertainty and traditional neglect. No layer in the brain is absolute. Every layer is the relative effect of other layers. This means that those in Syria who take their directing layer so seriously that they sacrifice the wellbeing of the population are operating on lose ground. When the present conflicts in Syria started to surface say five years ago, the organizations which are active in the conflict assessed the situation. They decided to start the civil war. Now when the conflict has gone on for a long time, it is appropriate to make a new evaluation, based on the experiences won during the war. Which are the prospects of the available alternatives? If we know that the layers in the brain are relative, it is natural to make new evaluations. If we believe that the evaluations once made are absolute we stick to them even when we see that the effects are noting but disastrous.

Eternal life

All Saints Day is for some a time to remember the dead and think about the own death. Or is life impossible to stop? We know that life has worked out a most sophisticated method to preserve itself over time. For many species it is enough if just one cell from a female meets just one cell from a male. Then a new living individual can start its life. This happens when the parent generation is comparatively young and thus able to look after the new life the first, difficult time. But some also ask if this is the only method for supporting life. Is there no way for the individual to transcend death? This is a question difficult to answer. When we look for tangible proofs we do not find any. We can only analyze the preconditions. Life as such does not exist. The most elemental form of life is a code and its environment. An one-cell organism has a code and a “body” which can perform some processes. The processes are governed by the code. The code is in the form of DNA. DNA can not survive death. So if life is eternal it must be in the form of a subtle code – code. That is a code that can create DNA-code if material opportunities appear. Such a code-code could not exist on its own, but it could be in the form of a formula or a structured field. Such a field could survive the death of a body. But we can not prove that objectively. There are many subjective stories about relatives and others being visited by dead individuals, however.

Mindminding.com down temporarily

The site mindminding.com is hacked and down temporarily. Visitors are redirected to this blog, Awareness awareness November 2, 2013

Beyond

One popular way to describe the difference between brain and mind is to compare with television. The brain is like the television set and mind is like the television program. The set and the program are of different categories. A person who can make a television set is not necessarily good at making television programs. It is impossible to draw any conclusions about the programs from knowledge about the construction of the set. If we want to know the time for the children program and for the news we have to look in the paper. It is no use to take the back of the set and look at the motherboard. This is the problem for the modern brain research. Knowledge of brain does not necessarily say anything about the content in the mind reactions. But on the other hand, what we see on the television screen is a direct effect of the signals sent to the set. The set can display any signals. And it is in a similar way in the brain-mind complex. The normal brain products – observations, thoughts, feelings and memories – are made aware by mind. The brain prepares the neurons in one way if we see a football and in another way if we hear “Twist and shout”. The mind tries to read the neurons as exact as it can. So far this analyze is in line with common sense. But what do we find when we take the next step, the step beyond the comparison with television? Mind has the unique ability to create awareness. Usually this ability is used for making the content prepared by the brain aware. The television does not have the ability to be aware. A television can display impulses on a screen, but the television is not aware of the meaning. The television can even show “Casablanca” without starting to cry. We humans have the ability to create awareness. If we use this ability not to read the ready-made neuron structures in our brain but to focus on something without thoughts and feelings, what do we find? The first we find is that awareness exists independent of our brain constructs. The brain has no power over awareness. The brain is advisor rather than dictator. The awareness is free in relation to any content proposed by the brain. If we put the hand in a fire we should notice it and take away the hand, but we can withdraw awareness from the brain impulses if we absolutely want to. For example if we are accused of being a witch and thus being burned to death. The second thing we might notice if we look into a mind free from thoughts and feelings is another level of reality. It is a subtle reality which normally is hidden by the brain processes. The brain is supposed to make important issues obvious, but in doing so it blinds out large parts of reality.

Ny koalition

Fredrik Reinfeldts historiska återblick vid moderatstämman i Norrköping på torsdagen öppnar för nya regeringskonstellationer. Reinfeldt förbereder för att stanna kvar i regeringen även om alliansen spricker i valet nästa år. Risken för att alliansen spricker är stor. Både centerpartiet och kristdemokraterna kommer att behöva taktikröster för att klara fyraprocentsspärren. Moderaterna är knappast så stora att de kan dela med sig av sina röster till två partier. Reinfeldts tal om den historiska utvecklingen visar att han vill företräda ett bredare alternativ än vad alliansen - redan nu en minoritetsgrupp i riksdagen - står för. Han vill ha en tysk situation. I Tyskland kan Angela Merkel välja samarbetspartner utan större dramatik. Hon är inte låst vid någon allians. Just nu tycks det luta åt en bred majoritetsregering med kristdemokrater och socialdemokrater. Reinfeldts senaste analys utesluter inte regeringssamarbete mellan moderaterna och socialdemokraterna. Båda partierna säger sig vilja satsa på innehållet i den offentliga verksamheten - mer pengar till skola och vård. Moderaterna har genomfört sina skattesänkningar, och de ligger fast enligt socialdemokraterna. Att det nya och det gamla arbetarpartiet samarbetar är inte så osannolikt som det hade varit för de gamla moderaterna och de gamla socialdemokraterna att samarbeta. Ett nytt skäl till samarbete mellan M och S är sverigedemokraternas närvaro i riksdagen. Opinionsläget tyder på att kristdemokraterna eller centerpartiet får lämna riksdagen efter nästa val. Läget är mest allvarligt för kristdemokraterna.

Belonging

The migration taking place in the world activates the issue of belonging. Sometimes migration creates conflicts, suspicion and hostility rather than belonging. This is often seen as an economical or material problem, but it is only a mind problem. Our will to belong to some group, family, workplace, nation or whatever is not always satisfied. The reason is that true belonging does not exist. The quasi-belonging we might experience is very fragile. It must be carefully cultivated in order to survive for some time. Belonging is no self-existing phenomenon. A happy family, for example, does not consist of man, wife, children and belonging. Man, wife and children are self-existing, but not belonging. Belonging is an experience which exists up to the divorce. For practical reasons we have to work together. The experience of belonging might help us work together. But it is not necessary. Many groups are held together by legal bonds rather than by an experience of belonging. The awareness that belonging is impossible might create a feeling of existential loneliness. This should be no problem as long as we know it to be true. It should be the starting point for our understanding of reality. Belonging is closely related to hostility. Someone who leaves one group of belonging – family, workplace or native village for example - is seen as a legitimate goal for hostility. This is irrational. To leave a workplace in order to become leader is good, in the same way as it is good to leave the village to go to the university. In the village, the social roles were probably given once and for all. There was no cause to analyze them. But with migration we should be aware of the belonging – hostility issue. If we know that belonging is an illusion we can develop honest working relations and avoid hostility wherever we go.