Varom man ej kan tala...

"Varom man ej kan tala, därom måste man tiga"-- det här berömda citatet kommer från Ludwig Wittgenstein. Det låter bestickande, men i verkligheten måste man nog undersöka också det som är tabu eller av andra orsaker outtalat. Som man gör i TV-serien En Pilgrims död. Det är en förträfflig programserie. Skådespelarprestationerna är fantastiska. Leif GW Persson har rimligen fått en evig guldstjärna i skådespelarnas himmel. De karaktärer som Leif GW har skapat har gett skådespelarna en möjlighet att briljera på det mest beundransvärda sätt. Det andra skälet till att En pilgrims död är intressant är att den skildrar mordet på Olof Palme ända fram till det stup av tystnad som Wittgenstein nämnde. I den tystnaden ekar en tanke som aldrig skall kunna styrkas: Det var amerikanerna som gjorde det. I TV-berättelsen finns två teman. Det ena handlar om USA:s intresse av att Olof Palme borde dämpa tonen. Skälet till detta sägs vara att Palme spionerat för USA, men att han sedan ändrat sympatier. Palme var därmed en hycklare, en svikare och en person som skadade USA:s intressen. Det andra temat i berättelsen handlar om en så kallad målvakt, alltså en oskyldig person som man kan skylla brottet på. Enligt den ursprungliga polisutredningen var Christer Pettersson målvakt. I TV-berättelsen föreslås i stället en målvakt på en helt annan nivå, nämligen SÄPO-intendenten Wallin. Leif GW Persson har lagt ner mycket intelligens och mycket fantasi på att måla upp bilden av intendenten Wallin. Det är nästan trovärdigt. Men om vi vet att det bara handlar om en hypotetisk målvakt, blir slutsatsen av analysen av mordet på Olof Palme att svaret fortfarande finns i den stora tystnad om vilken vi inte kan tala.

Sökbegrepp

Serotonin GHB microelektronik i kroppen etik kommunikation proportionalitet integritet rädsla sekretess affärsidé: rövknulla trolöshet mot huvudman myndigheters svek ---- lögn falskhet inkompetens jäv egenintresse ---- omvänd bevisföring behandlar misstankar som lagakraftvunna domar kan inte skilja på brottslingar och brottsoffer

Hypotes-hypoteser

Sveriges Television visar "En pilgrims död" som är en hypotetisk beskrivning av hur mordet på Olof Palme kan ha gått till. Hittills har ett av fyra avsnitt visats. Om man skulle utgå från den hypotetiska TV-serien för att göra en hypotetisk analys av mordet som fiction och möjlighet får man en hypotes-hypotes, eller med andra ord en meta hypotes. Den lyder så här: Det enda vi vet säkert är att Olof Palme faktiskt mördades. Vi vet också att det sätt som mordet genomfördes på kan förstås på två olika sätt. Antingen var det tillfälligheter som avgjorde, eller också var det ett planerat dåd. Officiellt var det tillfälligheter som avgjorde. I TV-serien frågar man sig om det inte i stället var ett planerat dåd. Hypotes-hypotesen blir då att mordet var planerat, och planerat på högsta möjliga nivå och i högsta möjliga stil. Det handlade ju om en världskänd politiker. Endast det bästa kunde komma i fråga. Om det var ett seriöst planeat dåd, måste planeringen för händelseutvecklingen efter skottet följa två linjer. Den ena handlar om gärningsmannen och den andra om målvakten. Målvakt är ett uttryck som förekommer inom ekonomisk brottslighet. Om några skurkar köper och plundrar ett företag är styrelsen och särskilt ordföranden ansvarig. Om ordföranden visar sig vara en sjuk hemlös missbrukare handlar det om en målvakt. Det är en person som har fått några kronor för att hindra myndigheterna från att nå de som faktiskt har utfört de brottsliga handlingarna. Om man låter mörda en statsminister måste man ha en målvakt som leder bort intresset från den faktiske förövaren. Målvakt i fallet Olof Palme blev Christer Pettersson. Om honom vet vi mycket. Han hade de flesta av de egenskaper en målvakt bör ha. Han var tidigare kriminellt belastad. Hans trovärdighet kunde ifrågasättas. Han hade inget säkert alibi. Han brukade uppehålla sig i de trakter där mordet ägde rum. Han var missbrukare. Han hade också ett vapen. Inte för att något vapen har hittats, men troligen kunde han ha haft en pistol vid det här tillfället. Det är inte absolut uteslutet i alla fall. Den andra planeringslinjen handlar om hur mördaren tar sig från mordplatsen till en säker tillvaro. Här vet vi inget, så möjligheterna att spekulera fritt är stora. Det som verkar mest sannolikt är att flyktvägen bestämdes av vad man hade förberett och inte så mycket av de specifika omständigheterna runt mordplatsen. Om det här var ett utkast till ett filmmanus skulle mördaren som en haltande man med mörka kläder försvinna in i en port och ut från husets garage skulle kort efteråt en parant blond dam i vit skidjacka köra ut i en SAAB med det svenska slalomlandslagets logga på sidorna. Och där står vi, efter mer än 25 år, med våra långa näsor...

Enerströms pengar

Olof Palme frågade oss som satt runt fikabordet: --Varifrån får Enerström pengarna? Jag blev förvånad över att frågan ställdes. Det här var en vacker höstdag 1985, Olof Palmes sista höst i livet. Han var statsminister. Vi befann oss på Harpsund. Vi satt på terrassen med usikt över trädgården och Harpsundsjön. Solen sken. Det var en fin höstdag. Luften var varm. Jag var en av de politiska journalister från de största medierna som hade fått en inbjudan till Harpsund för ett politiskt seminarium. Regeringen ville informera om sina planer på ett mer grundligt och avspänt sätt än vid presskonferenserna inne i Stockholm. Innan det egentliga programmet började bjöds vi på kaffe och bullar på traditionellt svenskt vis. Vi satt vid ett antal runda bord på terrassen. Olof Palme, med en kopp i handen, närmade sig bordet där jag satt tillsammans med fyra eller fem kolleger från olika medier. Det första han gjorde var att ställa frågan om Enerströms pengar. Olof Palme hade väldigt bra kontakt med journalister. Han var ganska tacksam att ha att göra med, för han var tillgänglig och förstod journalistikens villkor. Olof Palme var också väldigt bra på att använda sig av journalister som informationskälla. Det var alltså inget ovanligt i att han fiskade efter information från oss journalister. Det ovanliga var att han frågade om Enerström. Alla kände förstås till Alf Enerström. Han var läkare, men det specialla var att han vid den här tiden hade publicerat ett ansenligt antal poliska annonser i de stora dagstidningarna. Resonemangen i annonserna var personliga snarare än vedertagna, och poängen brukade vara att Olof Palme avvikit från någon genuin socialdemokratisk tradition, och att hans agerande saknade legitimitet. Enerström framstod som en ensam röst och följaktligen tillmättes hans annonser ingen större vikt. Men Olof Palme hade tydligen blivit oroad av något. Palme hade en förmåga att lägga ansiktet i djupa bedrövade veck som gjorde att han såg alldeles förskräckligt störd ut. Så såg han ut ett ögonblick vid det här tillfället. Ingen av kollegerna eller jag hade något svar på frågan. Faktum är att den fortfarande hänger i luften, obesvarad efter mer än 25 år. Varifrån kom pengarna?

Dubbelmorden i Linköping

Kanke är det så att den person som mördade två personer i Linköping en tidig morgon är väl känd av polisen, eftersom han jobbar hos polisen. Det skulle i så fall förklara mycket av varför morden ägde rum, hur de skedde och varför morden inte har klarats upp. Den här analysen har två utgångspunkter. Den ena är att en person som dödar två människor med kniv en tidig morgon har varit i bråk förut. Han vet hur man gör. Han är ung så han är inte känd av polisen som bråkmakare. Den andra utgångspunkten är det man vet om hans signalement. Det handlar om en ung person, lång och med skandinaviskt utseende. Han är kortklippt, missbrukar inget men använder sannolikt snus. Han är sportig. Kort sagt: hans signalement stämmer på sådär 50 procent av alla som antas till polisutbildning i Sverige. Hur kom det sig att morden ägde rum? Det var inget planerat. Det yngsta offret, 8-årige Mohammad, skall som vanligt gå till skolan. När han kommer ut på gångvägen ser han till höger en annan person närma sig. Mohammad känner igen personen, och säger det också: Det var du som sparkade sönder ansiktet på min kusin. Jag såg dig. Jag ska anmäla dig. Kanske tar Mohammad fram sin lilla butterflykniv för att skydda sig. Mannen går ikapp Mohammad och kommer väldigt nära. För den här mannen har tillvaron plötsligt rämnat. Ett ögonblick tidigare hade han inga bekymmer. Nu skådar han rakt ner i helvetets djupast krets. Allt riskerar att gå sönder. Om det finns någon individid i det här landet som inte vill anklagas för våld och misshandel är det den här personen. Hans dröm är att utbildas till polis, och kring detta bygger hela hans tillvaro. Han vill inte ställas inför rätta och kanske dömas till fängelse. Hur skulle han behandlas av intagna och vakter om han kom dit som "polisaspiranten". Den här personen är stor och stark jämfört med Mohammad. Han tar kniven och börjar hugga. Kanske tänker han att det viktigaste är att det går fort. Han vill tysta ett vittne och han struntar i priset. Om han inte får tyst på Mohammad finns inget hopp, ingen framtid. Men det har dykt upp ett nytt vittne, 56-åriga Anna-Lena Svensson. Mördaren har inga spärrar kvar. Senare går han till sitt jobb, sannolikt på närmaste polisstation. Han lyssnar på det som sägs om utredningen liksom bakifrån. I sin egenskap av blivande polis tillhör han den kategori i samhället som topsas sist av alla. Han står över alla misstankar. Han har ingen koppling till Mohammad eller Anna-Lena Svensson. Eftersom hans praktik i Linköping var kortvarig har han heller ingen koppling till bostadsområdet. Ingen kände igen honom. Den enkla fråga som ställs här är: vilka unga manliga poliselever fanns i Linköping den 19 oktober 2004? ------ Jag hoppas naturligtvis att den här hypotetiska analysen är felaktig.