Mysteriet

Mysteriet med värdefack 1185 håller på att lösas Kapitel ett Skräck och fasa! Skräck och fasa i hela huset! Hela polishuset dånar i tyst skräck och fasa! Ögonen fladdrar nervöst, händer famlar med svettiga näsdukar. Mysteriet med värdefack 1185 håller på att lösas. Obevekligt.

Stirra-skratta-gå

Hej Polisen Jag vill fästa uppmärksamheten på stirra-skratta-gå-fenomenet. Det är nog inget hot mot samhället, men det är ett kuriöst inslag i stadsbilden. För mig har det pågått i mer än 15 år. Det är alltid samma sak. En för mig okänd, civil och anonym person kommer mot mig, stirrar, skrattar till och går sin väg. Det har upprepats i stort sett dagligen i 15 år, alltså ungefär 5 000 gånger. I början trodde jag att det fanns ett syfte, att de här personerna ville något. Nu vet jag att så inte är fallet. Om de vill något, varför använder de en metod som har misslyckats 5 000 gånger av 5 000 möjliga? Sanningen är också att jag en gång frågade mig om stirra-skratta-gå-fenomenet hade något med polisen att göra. En så löjlig tanke! De här människorna kan inte tala. De har inte sagt ett ord på 15 år. Det är lite tragiskt, att vara handikappad när det gäller språket. Poliser kan självfallet prata. Eller har jag fel? Polisen är ju skyldig att följa rättsstatens grundläggande principer som rättssäkerhet, objektivitet, proportionalitet, kommunikation, bemötande och har en skyldighet att avgöra ett ärende inom rimlig tid (fem år). De som uppvaktar mig är nu inne på den fjärde femårsperioden. Det vore ju en skandal om polisen bröt mot den grundläggande rättsordningen. Ett annat eventuellt skäl till att det inte kan vara poliser är om det i bakgrunden finns något av ekonomiskt, juridiskt eller annat värde. Poliser är statliga tjänstemän och deras uppgift är att skydda medborgarnas och samhällets intressen. Jag känner dock inte till att det skulle finnas något av värde bakom det gåtfulla agerandet, stirra, skratta, gå. Det kan ju vara en kul grej utan betydelse. Om jag skulle skicka en sådan här skrivelse till polisen skulle den bli en offentlig handling. Därför lägger jag ut den som en offentlig handling på min blog 14-04-01 .

Ego - ideal balance

The ego – ideal balance is a cause for a lot of suffering, but it is not recognized as the big problem it is. The ego - ideal balance is the meeting between two illusions. Ego is an illusion, and ideal is an illusion. The idea that the two shall be in perfect harmony is one of the most unrealistic ideas we humans can have. Yet we take it for granted. An example of the ego – ideal balance is a young girl who wants to be slim and thus turns anorectic. This is considered as a food problem or at best a psychological problem. But it is an example of the existential ego – ideal problem. In this case the ideal of being slim is confronted with an idea of ego where even the existence of a physical body is considered wrong. Another example would be a police officer with high and pure ideals who blames all problems on other persons. The ego – ideal problem is most difficult for young persons. Older are often more cynic, more tired and more blind. They can also be more clear sighted. The ego – ideal balance is in fact no problem. Ego has not that existence we tend to give it. Ego is nothing by itself. And ideal is by definition just an ideal – an idea that is not realized and maybe never can be realized. Young individuals who are oppressed or ignored – that is just about all young individuals on this earth – develop a strong inner urge to prove themselves. This is often expressed as the wish to have a grandiose ego and fulfill it in a grandiose way. When these two dreams are slashed – often by young ones of the same age – suffering occurs. It can be very strong. Suicide is not that uncommon. In rare cases school shootings occur. Low intensity, chronic pain and feeling of dysfunction is more common. The solution is in principle very easy. It is to understand ego and ideal, and see that they are not given but can be given content. It is good to have ambitions and ideals, but their tentative quality must be known. All good ideas are criticized by a majority of the population. Such is the world we live in. We should not be surprised or hurt when our pet ideals are criticized. We should not be sad when our particular combination of ego and ideal is ridiculed by all others, as that is inevitable. It has no importance. As humans, and even young humans, we are entitled to try out an original personality. Indeed, that is our purpose on earth. We are vulnerable when we do so, and there are many who enjoy inflicting pain on others, as pain has been inflicted on them. The best way to avoid the pain of being constantly harassed is to process the happenings and the experiences, for example by writing a journal. Other ways are painting and music.

Terrorismens förstadium

Attacken mot en stillsam demonstration i Kärrtorp måste beskrivas som en parallell till Behring Breiviks massmördande i Norge. Man bör nog inte försöka sopa det inträffade under mattan. Likheterna mellan Utöya och Kärrtorp är att civila, helt oskyldiga människor plötsligt angrips. I Norge var det ungdomar på läger, i Kärrtorp var det lokalbefolkningen inklusive barn. En skillnad var att Behring Breivik förberett sig under en längre tid och mer utstuderat. Hans våld blev därför mer dödligt. I Kärrtorp upplevdes sårbarheten som ytterligt skrämmande. Om angriparna hade använt andra medel hade lokalbefolkningen haft svårt att värja sig. I båda fallen handlar det om en sorts negativ logik. Att angripa ungdomar eller fredliga grannar är inte logiskt om man vill uppnå något positivt syfte. Att det ändå sker är ett tecken på förlorad verklighetskontakt. Behring Breivik var såvitt man vet ensam i sin verklighetsuppfattning. De som gick till angrepp i Kärrtorp var en grupp. Om det finns grupper som har förlorat sig i en falsk verklighetsbild är det oroväckande. Oroande är också att avståndet mellan falsk verklighetsbild och extrem handling tycks vara så kort. Det tycks inte finnas utrymme för normal eftertänksamhet eller konsekvensanalys. De flesta människor reagerade med avsky på Behring Breiviks dödande, men just denna avsky kan av vissa individer i samhällets marginal uppfattas som ett värde som kan utnyttjas. För att undvika detta behöver man en analys i flera steg. Det är gott och väl att terrorismens omedelbara effekter beskrivs, men alla sekundära och andra efterföljande effekter måste också dras fram i ljuset. Det finns en stor erfarenhet av dessa effekter, men det avspeglas inte så mycket i medierna. Medierna rapporterar rutinmässigt om större självmordsattentat i exempelvis Irak, men mest som en siffra på antalet omedelbart dödade. Sekundära och långsiktiga effekter beskrivs inte. Detta kan vara underlag för myter om att våld ändå fungerar, vilket sannerligen inte är korrekt.

Blinda fläckar

Sverige är en fungerande rättsstat med några blinda fläckar. Den allvarligaste är att man inte beaktar det lidande en juridisk process kan åstadkomma innan det blir rättegång och dom. Det mest uppmärksammade exemplet är den s k barnläkaren. Om en uppenbart kriminell person av typ Lasermannen sitter häktat en lång tid före rättegången kan detta räknas av mot det straff domstolen sedermera bestämmer. Värre är det om en person frias eller döms för en bagatellförseelse efter en lång process. Om personen har varit frihetsberövad utgår ersättning enligt vedertagna tumregler. Vad som behövs är motsvarande automatiska regler även för de som inte har suttit häktade. Varje månad som har gått innan rättegången inleds bör ge en viss ersättning. Åklagarna bör veta att det är ett stort värde i att processer avgörs så skyndsamt som möjligt. Sverige behöver också ett kontor av norsk modell där personer som är undrande inför sina domar kan få sin sak belyst på ett professionellt sätt. En sådan granskning skulle säkert visa att nästan alla ärenden som avgörs av domstolarna avgörs korrekt. Det är inte mer än rätt att domstolarna får detta bekräftat. Det ligger alltså i rättsväsendets eget intresse att denna möjlighet skapas. Men det skulle nog också visa sig att det har gått troll i några få ärenden, och att de förtjänar en ny granskning. Det är viktigt för tilltron till rättsväsendet att dessa undantagsfall hanteras på ett seriöst och systematiskt sätt. Det duger inte att undersökande journalister då och då tar upp enskilda fall. Systematik och konsekvens behövs. Anmälningarna till ett sådant här kontor skulle visa om det finns delar av lagstiftningen som allmänheten inte känner till. Det finns kanske ungdomar som inte vet hur hårt narkotikabrott och andra brott kan bestraffas. Ett kontor skulle registrera de specifika frågor som orsakar mest missförstånd mellan rättsapparaten och allmänheten vid varje tidpunkt. Att informera om just dessa frågor vore ytterst välkommet.