Enerströms pengar

Olof Palme frågade oss som satt runt fikabordet: --Varifrån får Enerström pengarna? Jag blev förvånad över att frågan ställdes. Det här var en vacker höstdag 1985, Olof Palmes sista höst i livet. Han var statsminister. Vi befann oss på Harpsund. Vi satt på terrassen med usikt över trädgården och Harpsundsjön. Solen sken. Det var en fin höstdag. Luften var varm. Jag var en av de politiska journalister från de största medierna som hade fått en inbjudan till Harpsund för ett politiskt seminarium. Regeringen ville informera om sina planer på ett mer grundligt och avspänt sätt än vid presskonferenserna inne i Stockholm. Innan det egentliga programmet började bjöds vi på kaffe och bullar på traditionellt svenskt vis. Vi satt vid ett antal runda bord på terrassen. Olof Palme, med en kopp i handen, närmade sig bordet där jag satt tillsammans med fyra eller fem kolleger från olika medier. Det första han gjorde var att ställa frågan om Enerströms pengar. Olof Palme hade väldigt bra kontakt med journalister. Han var ganska tacksam att ha att göra med, för han var tillgänglig och förstod journalistikens villkor. Olof Palme var också väldigt bra på att använda sig av journalister som informationskälla. Det var alltså inget ovanligt i att han fiskade efter information från oss journalister. Det ovanliga var att han frågade om Enerström. Alla kände förstås till Alf Enerström. Han var läkare, men det specialla var att han vid den här tiden hade publicerat ett ansenligt antal poliska annonser i de stora dagstidningarna. Resonemangen i annonserna var personliga snarare än vedertagna, och poängen brukade vara att Olof Palme avvikit från någon genuin socialdemokratisk tradition, och att hans agerande saknade legitimitet. Enerström framstod som en ensam röst och följaktligen tillmättes hans annonser ingen större vikt. Men Olof Palme hade tydligen blivit oroad av något. Palme hade en förmåga att lägga ansiktet i djupa bedrövade veck som gjorde att han såg alldeles förskräckligt störd ut. Så såg han ut ett ögonblick vid det här tillfället. Ingen av kollegerna eller jag hade något svar på frågan. Faktum är att den fortfarande hänger i luften, obesvarad efter mer än 25 år. Varifrån kom pengarna?

Dubbelmorden i Linköping

Kanke är det så att den person som mördade två personer i Linköping en tidig morgon är väl känd av polisen, eftersom han jobbar hos polisen. Det skulle i så fall förklara mycket av varför morden ägde rum, hur de skedde och varför morden inte har klarats upp. Den här analysen har två utgångspunkter. Den ena är att en person som dödar två människor med kniv en tidig morgon har varit i bråk förut. Han vet hur man gör. Han är ung så han är inte känd av polisen som bråkmakare. Den andra utgångspunkten är det man vet om hans signalement. Det handlar om en ung person, lång och med skandinaviskt utseende. Han är kortklippt, missbrukar inget men använder sannolikt snus. Han är sportig. Kort sagt: hans signalement stämmer på sådär 50 procent av alla som antas till polisutbildning i Sverige. Hur kom det sig att morden ägde rum? Det var inget planerat. Det yngsta offret, 8-årige Mohammad, skall som vanligt gå till skolan. När han kommer ut på gångvägen ser han till höger en annan person närma sig. Mohammad känner igen personen, och säger det också: Det var du som sparkade sönder ansiktet på min kusin. Jag såg dig. Jag ska anmäla dig. Kanske tar Mohammad fram sin lilla butterflykniv för att skydda sig. Mannen går ikapp Mohammad och kommer väldigt nära. För den här mannen har tillvaron plötsligt rämnat. Ett ögonblick tidigare hade han inga bekymmer. Nu skådar han rakt ner i helvetets djupast krets. Allt riskerar att gå sönder. Om det finns någon individid i det här landet som inte vill anklagas för våld och misshandel är det den här personen. Hans dröm är att utbildas till polis, och kring detta bygger hela hans tillvaro. Han vill inte ställas inför rätta och kanske dömas till fängelse. Hur skulle han behandlas av intagna och vakter om han kom dit som "polisaspiranten". Den här personen är stor och stark jämfört med Mohammad. Han tar kniven och börjar hugga. Kanske tänker han att det viktigaste är att det går fort. Han vill tysta ett vittne och han struntar i priset. Om han inte får tyst på Mohammad finns inget hopp, ingen framtid. Men det har dykt upp ett nytt vittne, 56-åriga Anna-Lena Svensson. Mördaren har inga spärrar kvar. Senare går han till sitt jobb, sannolikt på närmaste polisstation. Han lyssnar på det som sägs om utredningen liksom bakifrån. I sin egenskap av blivande polis tillhör han den kategori i samhället som topsas sist av alla. Han står över alla misstankar. Han har ingen koppling till Mohammad eller Anna-Lena Svensson. Eftersom hans praktik i Linköping var kortvarig har han heller ingen koppling till bostadsområdet. Ingen kände igen honom. Den enkla fråga som ställs här är: vilka unga manliga poliselever fanns i Linköping den 19 oktober 2004? ------ Jag hoppas naturligtvis att den här hypotetiska analysen är felaktig.

Så mördades Olof Palme

Enligt den här modellen mördades Olof Palme inte av den vanliga polisen eller militären utan av säkerhetstjänstens säkerhetstjänst, den hårdaste av alla kärnor, i Sverige och USA. Så här gick det till: 1)SLUTTANDE PLANET. När Palme mördades befann han sig på ett sluttande plan. Han hade sedan länge utmanat USA genom att besöka Cuba och vara aktiv i Nicaragua. Nu fruktade man att han skulle ge efter för Sovjet, och att hans kritik mot USA skulle intensifieras om han lämnade Sverige för någon internationell post. 2) VARNINGEN Att mörda en politiker är trots allt inget man gör utan vidare. Det är den absolut sista åtgärden. Därför försökte man tala Palme till rätta. Det skedde i form av politiska annonser undertecknade av en läkare. Där uppmanades Palme att återgå till den gamla trevliga svenska socialdemokratin. Men Palme lyssnade inte. Så en vecka före mordet tog läkaren och hans unga hustru sin son från en prestigeskola i Stockholm mitt under terminen och flyttade till Dalarna. 3) GENOMFÖRANDET Mordet genomfördes kallblodigt och effektivt. Antingen var skytten professionell eller också var det en amatör med osedvanlig tur. Sannolikt proffs. Efter mordet utbröt förvirring hos ordningsmakten. Det var knappt att mordplatsen avspärrades, och utfarterna kontrollerades inte. De poliser som skulle ha rast fick rast som vanligt. 4 FEL PERSON GRIPS Efter en tid grips en småkriminell person som misstänkt. Han fälls i tingsrätten och frias i hovrätten. Resultatet är alltså ett kraftfullt Jaså. Ingen är fälld, men någon är utpekad... Den här händelsekedjan, är den påhittad? Nej det är en upprepning av den händesekedja som omgav mordet på Martin Luther King. Huvudtesen här är nämligen att King och Palme mördades enligt samma modell och av samma krafter. Mordet på Martin Luther King gick till så här: 1)SLUTTANDE PLANET King befann sig på ett sluttande plan. Frågan var om hans offentliga tal skulle leda till mer av demonstrationer och oro på gatorna i USA. 2. VARNINGEN King fick ett brev från FBI där det stod att man skulle avslöja pinsamma hemligheter om hans privatliv om han inte lade band på sig. King hade inga planer att lägga band på sig. Detta framgick sannolikt vid mötet i motellrummet timmarna innan King mördades. Vid tillfället avlyssnades King av tre säkerhetsjänster, FBI, CIA och en militär organisation. De hade uppenbarligen inte kommit till Memphis för att skydda King. 3 GENOMFÖRANDET King dödades med ett skott. Genomförandet var alltså effektivt och professionellt. Ordningsmakten kunde tyvärr inte ingripa. De många polisbilar som cirkulerat kring Kings motell under dagen drogs bort en eller annan timme före mordet. 4. FEL PERSON GRIPS Några månader efter mordet grips James Earl Ray, en småkriminell person. Han erkänner och döms. Dagen efter domen tar han tillbaka sitt erkännande.

Ideer förändras inte

Ideer förändras inte över tiden. En dålig ide' förblir dålig, hur länge den än tillämpas. Effekterna av en dålig ide' blir sannolikt större och värre ju längre tiden går. Vill man åstadkomma något bättre måste man helt enkelt byta ide'. Det har man insett inom det militära. En artillerist som fortsätter att skjuta bomskott dag och natt år ut och år in får nog anses ha bristande utbildning. En fullt utbildad artillerist riktar om sin pjäs allteftersom målet flyttar sig. Här handlar det om fyra dåliga ideer som har prövats under lång tid. Den ena handlar om att hälsa på personer man stöter på ute på stan. Detta är en dålig ide' när den ingår i en falsk och dolsk konspiration där det eventuella hälsandet ges en helt annan betydelse än det som gäller vid ett spontant, icke arrangerat möte. Det är kränkande att utsättas för sådana påhitt,och därför finns bara en korrekt reaktion: avstå från att delta i tramset, avstå från att hälsa. En annan dålig ide är att försöka förmå en privatperson att överta beslutsrätten från myndighetspersoner som exempelvis poliser. Det är olagligt att leka polis för den som inte är det. Det är patetiskt att se personer som antagligen är statligt anställda tjänstemän men som inte kan ta egna beslut. De är som dagisbarn som väntar på att dagisfröken ska komma ut och säga till dem. Hur många år måste det dröja innan dessa människor inser att de har ett eget ansvar för sina handlingar? Det är faktiskt tillåtet att avstå från tvångsseterileringar och förföljelse av oförvitliga medborgare även om ingen dagisfröken har sagt ifrån. En trede dålig ide' är att behandla allvarliga saker på ett oseriöst sätt. Hur skulle det se ut om skatteverket i stället för att skicka ut exakta skattebesked till medborgarna skulle skicka ut ett gäng clowner på stan för försöka mima fram samma information? Tanken är helt sjuk, men populär. En fjärde dålig ide' är att försöka få respekt genom att verka stöddig, kränkande och förnedrande även om man inte behöver. En person som har ett offentligt uppdrag kan hänvisa till det öppet och hederligt. Man måste inte uppträda som en gris, även om man gärna vill. Att inte kommunicera är ytterligare en dålig ide'. Att i smyg kräva att man ska titta folk i ögonen är ytterligare en dålig ide'. Det finns en hel del andra. Typiskt för dem alla är att de inte förändrs över tiden. De är och förblir dåliga. Det finns bra ideer också. De förblir bra över tiden.

Ett litet tips

det här är ett litet tips till en trafikpolis som vill förbättra sin statistik. En bil är ju normalt ett slutet utrymme. Man skulle därför - som en kul grej - kunna fylla detta utrymme med en gas - exempelvis lösningsmedel eller annan medvetandepåverkande gas. Sedan skulle man se vad som hände när den intet anande bilisten ger sig ut i trafiken. Sannolikt skulle dråpliga intermezzon inträffa. Det skulle se ut som om bilisten var påverkad, och det var han ju också. Även om han inte visste om det själv. Om bilisten stoppades efter sin vådliga färd skulle ju gasen vägdras ut, och inga spår eller tecken på gasen skulle finnas kvar. Det skulle vara omöjligt för bilisten att bevisa att någon som det heter "skämtat aprilo" med honom. Kul ide', eller hur? Fast det här förslaget är förstås bara på skoj. Ingen polischef skulle naturligtvis acceptera att man medvetet - från en statlig myndighets sida- drogar bilister och sedan släpper ut dem i trafiken. Tänk exempelvis om en sådan person skulle svänga in på Västerlånggatan. Säkert skulle två personer kunna dödas och ett 20-tal skadas innan gasen upphörde att verka. Det vore inte snyggt. Så jag förstår, min ide' kommer aldrig att testas i en faktisk trafiksituation, inte ens under rubriken bevisprovokation. I varje fall lär man undvika att försöka med samma kuliga grej flera gånger på en och samma bilist. Risken är ju att han känner igen proceduren.

Quick språkanalys

Hur kunde Thomas Quick bli huvudperson i en rättsskandal? Det viktigaste svaret tycks vara bristande språkförståelse. De drivande personerna terapeut - polis - åklagare och försvarare kunde inte skilja på terapispråk och polisspråk. Men dessa två typer av språk är som det heter väsensskilda, även när de använder samma ord. Ordens betydelse är helt olika. I terapi är det viktigt att personen det handlar om får säga precis allt som far genom medvetandet. Inget är tabu, inget får inte nämnas. Tvärtom bör personen ges möjlighet att tömma sitt sinne totalt på allt, må det vara fakta, verkliga erfarenheter, fantasier, drömmar, vanföreställningar, eller vad som helst. Detta kan kallas maximal subjektivitet. I ett polisförhör däremot förväntas individen redogöra enbart för sakliga, faktiska omständigheter i specifika situationer. Detta kan kallas maximal objektivitet. I terapin strävar man efter att vara sann i relation till innehållet i individens medvetande, i polisförhöret strävar man efter att vara sann i relation till yttre händelser och handlingar. Det handlar om helt olika verkligheter och helt olika språk. I fallet Quick förstärktes uppenbarligen skillnaderna mellan subjektiv och objektiv sanning av flera faktorer: 1) Starka, medvendepåverkande mediciner. Quick lär till och med ha fått mediciner som belöning för att han varit duktig och erkänt mycket. 2) Quick var redan inspärrad. För en person i frihet kan det bära emot att erkänna saker, men för den som redan sitter inne kan det vara statushöjande att bre på lite extra och därmed framstå som en riktig storfräsare. 3) Quick hade överhuvud taget inget att förlora. Om någon hade satt hårt mot hårt och visat att Quick var en mytoman utan någon som helst sanningsambition hade Quick bara kunnat ruska på huvudet och be om ett nytt piller. Någon annan effekt hade det knappast haft. Lärdomen för framtiden är att inte blanda ihop psykoterapi med polisförhör.

Mona Sahlin äreräddad

Nu dröjer det nog länge innan det socialdemokratiska partiet vågar låta en man leda partiet igen. Erfarenheten förskräcker.

Så bordet det rimligen låta i den socialdemokratiska analysen. När Mona Sahlin avgick fanns ett genusargument med i bilden.

Överhuvud taget innebär perioden Håkan Juholt att Mona Sahlin och hennes partledarskap sätts i perspektiv. Det visar hur bra Mona Sahlin faktisk var.

Sahlin var synnerligen seriös - kanske alltör seriös - när det gällde att utforma en politik. Det handlade om arbetsgrupper och om förankring bland medlemmarna.

Juholt improviserade politiken i ögonblicket. Det kunde slå lite hur som helst.

Sahlin hade ett övergripande perspektiv. Hon tog initiativ till samarbete med miljöpartiet. Det var rätt tänkt, men sänktes av vänsterpartiet.

Sahlin förlorade valet, javisst. Men Juholt har visat att partiets botten ligger ännu lägre än så.

Sahlins svåriheter berodde inte på att hon gjorde fel eller slarvade. Problemet är socialdemokraternas självbild och roll i det moderna samhället. Förvätningarna var orimliga.