Apropå mordet på Olof Palme

...så finns nu filmen The American . Den handlar inte om mordet på Olof Palme. Möjligen handlar det om vad som hände efter mordet. Handlingen i The American börjar en vinterdag i Sverige. Olof Palme mördades en vinterkväll i Sverige. The American befinner sig i ett fritidshus tillsammans med en svensk dam. Ute ligger snön djup, sjön är frusen, inne sprakar en brasa i den öppna spisen. Det är en verklig idyll. Tills plötsligt skott hörs. Är det en jägare? The American tvekar inte. Han försvinner som den berömda oljade blixten. Han är liksom uppslukad av marken. Har han fått eld i baken? Eller ligger här en statsminister begravd? Hur förklara brådskan? Nåväl, The American dyker upp i Italien, på landsbygden. Han söker upp en kontakt, som inte blir glad. Men The American får i alla fall ett uppdrag att pyssla med bara han håller sig dold. Han ska tillverka ett gevär. The American är nämligen en resurs. En resurs är någon som har perifer anknytning till den amerikanska säkerhetstjänsten och som dödar misshagliga personer utan att det kan spåras tillbaka till CIA. The American är proffs. Det är antagligen hans största svaghet. En resurs får aldrig bli känd. Ju bättre han är, desto större är risken för mytbildning. The American är inte ung längre. The American är diskret - om man nu kan vara det som ensam amerikansk man på den italienska landsbygden. Han beställer delarna till sitt gevär från olika leverantörer, monterar och provskjuter. Han är väldigt noggrann. En yrkesman ut i fingerspetsarna. När geväret är klart dyker en kvinna upp. Det är hon som ska använda vapnet. Här anar vi en inverterad parallellitet med mordet på Olof Palme. För att förvilla betrakaren har man kastat om vissa fakta. Olof Palme sköts med en pistol. I filmen tillverkas ett gevär. Olof Palme sköts av en man. I filmen är det en kvinna som ska skjuta. I filmen är det en amerikansk man som vistas i Sverige. Kanske var det en amerikansk kvinna som organiserade mordet på Palme och skaffade fram vapnet? Frågor, frågor, frågor! Det är allt vi har så länge mordet på statsministern förblir ouppklarat.

Vad gör dom för fel?

Inte sedan pomperipossadebatten av Astrid Lindgren har någon svensk tidningsartikel haft så stort genomslag som Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask. Gensvaret har varit stort eftersom så många har upplevt den form av rasism han beskriver så vältaligt och med en så stor erfarenhetsbakgrund. Sannolikt leder artikeln till att många politiker och poliser blir stående med långt ansikte och frågan: Vad gör vi för fel? Vår uppgift och ambition är inte att göra fel. Men det blir alltså fel. I stället för trygghet och gemenskap skapas en smygande osäkerhet, utanförskap och hopplöshet. Felet finns i polisutbildningen och i den subkultur som har skapats av okänslig polisutbildning under decennier. Samma fel som vi nu ser hos polisen uppmärksammades för några år sedan inom sjukvården. Patienter klagade på att de bemöttes som "benbrott", "urinvägsinfektion", "malignt melanom" och liknande, och inte som hela levande människor. Felet var att patienterna kategoriserades efter sina diagnoser, och att alla andra aspekter inte hade något värde eller intresse. Vi människor blir med rätta rasande när vi reduceras till enkla kategorier. Vi må ha ett benbrott men vi är inte ett benbrott. Såvitt bekant har man insett detta inom vården och bemötande av patienterna är förhoppningsvis bättre nu än tidigare. Men inom polisen är vanan att placera in människor i enkla fack så utbredd att den inte ses som ett problem utan som något berömvärt. Detta är sjukt. En funktion inom rättsväsendet är att kategorisera vissa medborgare. Om en person har dödat en annan är frågan om det var dråp eller mord. Det är en viktig skillnad, och den kan bara fastställas av en domstol som agerar enligt lagens alla krav. Problemet är att man inom polisen självsvåldigt och på ytterligt lösa grunder kategoriserar snart sagt alla människor. Personer med mörk hudfärg kategoriseras på detta orimliga sätt, alla som bor i ett visst bostadsområde karaktäriseras på samma sätt. Det har till och med hänt att polisledningen har karaktäriserat alla som bor söder om Stockhol m som tillhörande en viss, suspekt kategori. Att kategorisera människor är att ta bort det mänskliga hos dem. Det är ett vanligt trick i militära sammanhang. Fienden beskrivs som "Viet cong" eller som något annat avhumaniserat fenomen. Fienden ses inte som människor. Samtidigt är kategorisering enkelt att hantera. En svartskalle kan behandlas som alla svartskallar, oavsett om det råkar vara en professor eller händelsevis en revisor. Men varje kategorisering som genomförs på fri hand av poliser eller andra är mer fel än rätt. Därför bör den allmänna inställningen vara att se varje människa som en mångfacetterad individ och inte som blatte eller bög eller någon annan etikett. Vi störs när samtalstonen på skolgårdarna vulgariseras och flickorna kallas hora, och vi bör bli lika störda när samma vulgarisering och förenkling förekommer i andra sammanhang. Om man absolut vill kategorisera bör polisen använda följande kategori: trevliga, sympatiska, välmenande samhällsmedborgare. Det stämmer på 95 procent av befolkningen och inkluderar alla hudfärger, religioner, etniska tillhörigheter, ålder, bostadsort och annat.

Hangarhundarna

Vid Försvarets hundskola utbildas bland annat hangarhundar. De har till uppgift att vistas i flygvapnets hangarer nattetid. Om någon försöker bryta sig in ska hundarna gå till anfall utan att tveka. Hangarhundar kan vara livsfarliga. Utbildningen går till så att de blivande hangarhundarna alltid vinner. Hur konstigt de än uppträder så utropas de alltid som vinnare. De kan också få sexuella belöningar när det anses lämpligt. Utbildningen är naturligtvis falsk i den meningen att hundarna inte är oövervinnerliga. Men de ges den uppfattningen för att de i sin dumhet ska gå till anfall även när det leder till döden. Det är förstås frestande att tillämpa den här pedagogiken också på människor. Man lurar unga människor att tro att de kan göra vad som helst och komma undan med det - och till och med få sexuella belöningar - hur idiotiskt de än agerar. För att erbjuda sexuella belöningar används drogen GHB. Den söver ner en person och tar bort närminnet - i princip. Men vem kan lita på att GHB alltid har den önskade effekten? De som håller på med den här verksamheten har uppenbarligen inte kontroll.