Vad gör dom för fel?

Inte sedan pomperipossadebatten av Astrid Lindgren har någon svensk tidningsartikel haft så stort genomslag som Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask. Gensvaret har varit stort eftersom så många har upplevt den form av rasism han beskriver så vältaligt och med en så stor erfarenhetsbakgrund. Sannolikt leder artikeln till att många politiker och poliser blir stående med långt ansikte och frågan: Vad gör vi för fel? Vår uppgift och ambition är inte att göra fel. Men det blir alltså fel. I stället för trygghet och gemenskap skapas en smygande osäkerhet, utanförskap och hopplöshet. Felet finns i polisutbildningen och i den subkultur som har skapats av okänslig polisutbildning under decennier. Samma fel som vi nu ser hos polisen uppmärksammades för några år sedan inom sjukvården. Patienter klagade på att de bemöttes som "benbrott", "urinvägsinfektion", "malignt melanom" och liknande, och inte som hela levande människor. Felet var att patienterna kategoriserades efter sina diagnoser, och att alla andra aspekter inte hade något värde eller intresse. Vi människor blir med rätta rasande när vi reduceras till enkla kategorier. Vi må ha ett benbrott men vi är inte ett benbrott. Såvitt bekant har man insett detta inom vården och bemötande av patienterna är förhoppningsvis bättre nu än tidigare. Men inom polisen är vanan att placera in människor i enkla fack så utbredd att den inte ses som ett problem utan som något berömvärt. Detta är sjukt. En funktion inom rättsväsendet är att kategorisera vissa medborgare. Om en person har dödat en annan är frågan om det var dråp eller mord. Det är en viktig skillnad, och den kan bara fastställas av en domstol som agerar enligt lagens alla krav. Problemet är att man inom polisen självsvåldigt och på ytterligt lösa grunder kategoriserar snart sagt alla människor. Personer med mörk hudfärg kategoriseras på detta orimliga sätt, alla som bor i ett visst bostadsområde karaktäriseras på samma sätt. Det har till och med hänt att polisledningen har karaktäriserat alla som bor söder om Stockhol m som tillhörande en viss, suspekt kategori. Att kategorisera människor är att ta bort det mänskliga hos dem. Det är ett vanligt trick i militära sammanhang. Fienden beskrivs som "Viet cong" eller som något annat avhumaniserat fenomen. Fienden ses inte som människor. Samtidigt är kategorisering enkelt att hantera. En svartskalle kan behandlas som alla svartskallar, oavsett om det råkar vara en professor eller händelsevis en revisor. Men varje kategorisering som genomförs på fri hand av poliser eller andra är mer fel än rätt. Därför bör den allmänna inställningen vara att se varje människa som en mångfacetterad individ och inte som blatte eller bög eller någon annan etikett. Vi störs när samtalstonen på skolgårdarna vulgariseras och flickorna kallas hora, och vi bör bli lika störda när samma vulgarisering och förenkling förekommer i andra sammanhang. Om man absolut vill kategorisera bör polisen använda följande kategori: trevliga, sympatiska, välmenande samhällsmedborgare. Det stämmer på 95 procent av befolkningen och inkluderar alla hudfärger, religioner, etniska tillhörigheter, ålder, bostadsort och annat.