Tystnaden

Tystnaden är ganska så kompakt. Om mordet på Olof Palme. Det finns ingen egentlig orsak till oro. Det enda som verkar lite misstänkt är tystnaden. Ta frågan om mordvapnet. Här finns rökridåer runt rökridåer runt rökridåer. Det är lite ovanligt. Normal försöker man skingra röken. Den första ridån gällde avspärrningen av mordplatsen. Man kunde vara säker på att kulorna hade hamnat utanför avspärrningen. Nu hittades de till slut i alla fall. Rökridå två var att chefsutredaren själv, Hans Holmer, på presskonferensen visade upp fel vapen. Han medgav att det fanns en osäkerhet, men den vara bara "statistisk". Eller med andra ord 100 procent. Nåsta rökridå kom senare, när utredningen om Christer Pettersson hade kört fast. Vi måste hitta mordvapet för att komma vidare, hette det. Det var förstås en sanning med modifikation. Om någon inblandad hade erkänt hade man kommit vidare. Kanske betonade man betydelsen av mordvapnet i trygg förvissning om att det inte fanns och egentligen aldrig hade funnits. Mordvapent var kanske ett hemmabygge, sammansatt av disparata delar från några olika tillverkare. Omedelbart efter dådet demonterades kanske pistolen, oljades in, delarna monteras i andra vapen som provsköts så att nya spår lämnades i pipan. Och gärningsmannen. Hur har han kunnat gå fri? Han sköt ju faktiskt ihjäl en svensk statminister. Christer Pettersson var ett dåligt förslag. Han var mer av målvakt än förövare. En målvakt är en person ofta med sociala, ekonomiska och drogrelaterade problem som dyker upp när de riktiga skurkarna vill försvinna in i tystnaden. Förövaren agerade iskallt och professionellt. Så långt har Leif GW Persson rätt (i berättelsen En pilgrims död). Men sannolikt var förövaren inte svensk. Sverige är ett litet land och risken för igenkännande är stor. Om man hade försökt rekrytera en mördare bland goda skyttar i Sverige hade det funnits en risk att personen visat sig vara socialdemokrat. Eller också hade han varit en känd palmehatare och därmed misstänkt från början. Det säkrste hade förstås varit att hyra in en skytt från ett annat land, exempelvis USA. En sådan person hade antaglingen ingen kunskap och inga känslomässga ideer om Palme. För en utländsk person skulle det vara lätt att försvinna och också lätt att förklara eller dölja en plötslig ekonomisk kompensation. Emellertid, om det var en utländsk skytt som smugglats in i Sverige med detta uppdrag spricker ide'n om att mordet berodde på en tillfällig blotta i skyddet av Palme. I stället skymtar i tystnaden konturerna av en stor konspiration, ett samarbete mellan USA och Sverige på högsta säkerhetspolitiska nivå. Tidigare preskriberades mord efter 25 år i Sverige. Men den tidsgränsen har tagits bort. Det gör att tystnaden fortsätter. De som deltog har ingen särskild orsak till oro. Det enda misstänkta är tystnaden.

Klarhet och avslut

Kommer vi någonsin att få klarhet i vad som hände i Linköping morgonen den 19 oktober 2004? Två människor dog, det vet vi. Men hur och varför? När får de anhöriga ett avslut? Enligt publicerade uppgifter kan man tänka sig två olika scenarier. Det ena kan man kalla Hulk-alternativet. Det innebär att en normalt stillsam person plötsligt förvandlas till något av en Hulk och går lös på andra människor utan synbar orsak. Det är inte helt ovanligt. Det mest kända fallet är mordet på dåvarande utrikesministern Anna Lindh. Liknande dödande har ägt rum i Södertälje och Jönköping-Huskvarna området. Det andra alernativet är att det första offret, den 8-årige pojken, inte mördades över huvud taget. Han dog av en olyckshändelse, som en följd av olyckliga omständigheter. Det fanns ingen planering att döda och heller inte någon avsikt. Något gick snett. Om man hoppas att få klarhet genom att förövaren träder fram eller genom att någon bekant eller släkting till förvaren berättar vad han eller hon vet, måste man nog betona att det kan ha varit en olyckshändelse när pojken dog. Om man ensidigt beskriver det inträffade som mord lär de inblandade få uppfattningen att de aldrig kan få trovärdighet för sin version. De kommer att behandlas och dömas orättvist. Därför lär de aldrig träda fram.

Dubbelmorden i Linköping

Den 19 oktober 2004 mördades två personer vid Kanberget i Linköping. Morden är fortfarande ouppklarade trots att polisen förfogat över alla moderna medel och metoder, och trots att man har säkrat förövarens DNA. Ett stort antal personer har DNA-testats, men alltså utan träff. Situationen liknar den som gällde vid spaningarna efter Haga-mannen i Umeå. Efter ett stort antal negativa prov fick man till slut träff på en person som egentligen inte var misstänkt. Varför har man inte hittat Linköpingsförövaren? Svaret kan handla om lokal anknytning. Man har utgått från att förövaren som iakttogs till fots var hemmahörande i området. Men man kan tänka sig ett annat alternativ. Enligt vittnena var den unge mannen vältränad. Kanske var detta orsaken till att han befann sig på platsen och samtidigt var både okänd och väl orienterad. Vi vet att människor som tränar intensivt - löpning, cykel, inför vasaloppet med mera - kan röra sig över långa sträckor snabbt och utan att det egentligen märks. Somliga av de som tränar har en speciell rutt medan andra väljer olika rundor. Om vi tänker oss att mördaren i Linköping tränade cykel kan han på kort tid ha tagit sig från ett stort område - halva Östergötland inklusive hela Norrköping - till parken i Linköping. Han hade kanske åkt sträckan flera gånger och tyckte att parken var en lämlig plats för lite vila och att äta en banan. Kanske hade han också tidigare träffat sitt blivande offer, den 8-årige pojken och börjat fundera på vad de skulle kunna göra tillsammans. Pojken hade reagerat på något, och beväpnat sig med sin kniv. Den här dagen, den 19 oktober 2004, tar cykelmannen ny konakt med åttaåringen på gångvägen som leder till skolan. Allt går fel från början. Pojken är desperat och viftar med sin kniv och hotar med föräldrar, lärare, polis. Han akriker högt. Cykelmannen blir i sin tur desperat och rycker till sig kniven. Innan han vet ordet av är pojken skadad, allvarligt. Den 56-åriga kvinnan har märkt att något händer. Hon kommer närmare och cykelmannen överfaller henne också. Han har insett att han har allt att frlora på upptäckt. Han har inget kriminellt förflutet. Han siktar på att bli elitsoldat och senare polis. Det är därför han tränar. Han har funderat lite på hur man hantrar en kniv i svåra situationer. Mannen skyndar från platsen. Han kastar sin mössa. Han går i en cirkelrörelse för han måste tillbaka till sin cykel. Den står diskret bakom ett buskage. Det är en dyr träningscykel och den har parkerats så att den inte syns så lätt så att ingen ska få för sig att stjäla den. På några sekunder har vår man tagit på sig hjälmen och glidit ut på närmaste cykelväg. Han är nu hundra procent anonym, en av alla dessa cyklister som glider fram på väg till jobbet eller skolan.