Terrorismens förstadium

Attacken mot en stillsam demonstration i Kärrtorp måste beskrivas som en parallell till Behring Breiviks massmördande i Norge. Man bör nog inte försöka sopa det inträffade under mattan. Likheterna mellan Utöya och Kärrtorp är att civila, helt oskyldiga människor plötsligt angrips. I Norge var det ungdomar på läger, i Kärrtorp var det lokalbefolkningen inklusive barn. En skillnad var att Behring Breivik förberett sig under en längre tid och mer utstuderat. Hans våld blev därför mer dödligt. I Kärrtorp upplevdes sårbarheten som ytterligt skrämmande. Om angriparna hade använt andra medel hade lokalbefolkningen haft svårt att värja sig. I båda fallen handlar det om en sorts negativ logik. Att angripa ungdomar eller fredliga grannar är inte logiskt om man vill uppnå något positivt syfte. Att det ändå sker är ett tecken på förlorad verklighetskontakt. Behring Breivik var såvitt man vet ensam i sin verklighetsuppfattning. De som gick till angrepp i Kärrtorp var en grupp. Om det finns grupper som har förlorat sig i en falsk verklighetsbild är det oroväckande. Oroande är också att avståndet mellan falsk verklighetsbild och extrem handling tycks vara så kort. Det tycks inte finnas utrymme för normal eftertänksamhet eller konsekvensanalys. De flesta människor reagerade med avsky på Behring Breiviks dödande, men just denna avsky kan av vissa individer i samhällets marginal uppfattas som ett värde som kan utnyttjas. För att undvika detta behöver man en analys i flera steg. Det är gott och väl att terrorismens omedelbara effekter beskrivs, men alla sekundära och andra efterföljande effekter måste också dras fram i ljuset. Det finns en stor erfarenhet av dessa effekter, men det avspeglas inte så mycket i medierna. Medierna rapporterar rutinmässigt om större självmordsattentat i exempelvis Irak, men mest som en siffra på antalet omedelbart dödade. Sekundära och långsiktiga effekter beskrivs inte. Detta kan vara underlag för myter om att våld ändå fungerar, vilket sannerligen inte är korrekt.

Blinda fläckar

Sverige är en fungerande rättsstat med några blinda fläckar. Den allvarligaste är att man inte beaktar det lidande en juridisk process kan åstadkomma innan det blir rättegång och dom. Det mest uppmärksammade exemplet är den s k barnläkaren. Om en uppenbart kriminell person av typ Lasermannen sitter häktat en lång tid före rättegången kan detta räknas av mot det straff domstolen sedermera bestämmer. Värre är det om en person frias eller döms för en bagatellförseelse efter en lång process. Om personen har varit frihetsberövad utgår ersättning enligt vedertagna tumregler. Vad som behövs är motsvarande automatiska regler även för de som inte har suttit häktade. Varje månad som har gått innan rättegången inleds bör ge en viss ersättning. Åklagarna bör veta att det är ett stort värde i att processer avgörs så skyndsamt som möjligt. Sverige behöver också ett kontor av norsk modell där personer som är undrande inför sina domar kan få sin sak belyst på ett professionellt sätt. En sådan granskning skulle säkert visa att nästan alla ärenden som avgörs av domstolarna avgörs korrekt. Det är inte mer än rätt att domstolarna får detta bekräftat. Det ligger alltså i rättsväsendets eget intresse att denna möjlighet skapas. Men det skulle nog också visa sig att det har gått troll i några få ärenden, och att de förtjänar en ny granskning. Det är viktigt för tilltron till rättsväsendet att dessa undantagsfall hanteras på ett seriöst och systematiskt sätt. Det duger inte att undersökande journalister då och då tar upp enskilda fall. Systematik och konsekvens behövs. Anmälningarna till ett sådant här kontor skulle visa om det finns delar av lagstiftningen som allmänheten inte känner till. Det finns kanske ungdomar som inte vet hur hårt narkotikabrott och andra brott kan bestraffas. Ett kontor skulle registrera de specifika frågor som orsakar mest missförstånd mellan rättsapparaten och allmänheten vid varje tidpunkt. Att informera om just dessa frågor vore ytterst välkommet.