Terrorismens förstadium

Attacken mot en stillsam demonstration i Kärrtorp måste beskrivas som en parallell till Behring Breiviks massmördande i Norge. Man bör nog inte försöka sopa det inträffade under mattan. Likheterna mellan Utöya och Kärrtorp är att civila, helt oskyldiga människor plötsligt angrips. I Norge var det ungdomar på läger, i Kärrtorp var det lokalbefolkningen inklusive barn. En skillnad var att Behring Breivik förberett sig under en längre tid och mer utstuderat. Hans våld blev därför mer dödligt. I Kärrtorp upplevdes sårbarheten som ytterligt skrämmande. Om angriparna hade använt andra medel hade lokalbefolkningen haft svårt att värja sig. I båda fallen handlar det om en sorts negativ logik. Att angripa ungdomar eller fredliga grannar är inte logiskt om man vill uppnå något positivt syfte. Att det ändå sker är ett tecken på förlorad verklighetskontakt. Behring Breivik var såvitt man vet ensam i sin verklighetsuppfattning. De som gick till angrepp i Kärrtorp var en grupp. Om det finns grupper som har förlorat sig i en falsk verklighetsbild är det oroväckande. Oroande är också att avståndet mellan falsk verklighetsbild och extrem handling tycks vara så kort. Det tycks inte finnas utrymme för normal eftertänksamhet eller konsekvensanalys. De flesta människor reagerade med avsky på Behring Breiviks dödande, men just denna avsky kan av vissa individer i samhällets marginal uppfattas som ett värde som kan utnyttjas. För att undvika detta behöver man en analys i flera steg. Det är gott och väl att terrorismens omedelbara effekter beskrivs, men alla sekundära och andra efterföljande effekter måste också dras fram i ljuset. Det finns en stor erfarenhet av dessa effekter, men det avspeglas inte så mycket i medierna. Medierna rapporterar rutinmässigt om större självmordsattentat i exempelvis Irak, men mest som en siffra på antalet omedelbart dödade. Sekundära och långsiktiga effekter beskrivs inte. Detta kan vara underlag för myter om att våld ändå fungerar, vilket sannerligen inte är korrekt.