Pomponette
Originally uploaded by KurtQ
Monday, October 11, 2010
Våldets orsaker
Att slå sin kvinna är en gammal svensk tradition, påpekades i radioprogrammet "Kärlek till döds" som har sänts i fyra program nyligen. De är tillgängliga via sverigesradio.se .
I det sista programmet intervjuades jämställdhetsminister Nyamko Sabuni. Hon hade det inte lätt. Det är ju inte hennes fel att män slår. Det är heller inte enskilda tjänstemän inom socialtjänst, polis, psykologi eller liknande som gör fel. Det är männen.
Hur kommer man åt våldets orsaker? I debatten om fildelning hävdas att man inte kan förbjuda något som en stor del av befolkningen ändå ägnar sig åt. Med samma argument bör man alltså blunda för mäns våld mot kvinnor i nära relationer? Naturligtvis inte.
Finns det något vi vet nu som vi inte har vetat tidigare, och som skulle medverka till att minska problemet? Svar ja. Vi vet mycket mer om psykologi och medvetandets funktion nu än för bara fem år sedan, för att inte tala om hur kunskapsläget var när de nuvarande instinkterna grundlades för kanske ett tusen år sedan.
Ett problem är förstås att de män som är i störst behov av ökad självförståelse ofta är de som är minst mottagliga för synpunkter. De kan påverkas av spontana auktoriteter, om de råkar träffa på några sådana.
Men manlig identitet är ett ganska odefinierat begrepp i det svenska samhället i dag.
I princip handlar våld mot kvinnor om tre olika steg: 1) Mannen är upprörd och berörd på ett oerhört djupt plan. Hans innersta identitet är sårad. 2) Lösningen tycks vara yttre åtgärder av något slag. 3) Dessa yttre åtgärder ska vidtas av en annan person, alltså kvinnan.
(Konkret exempel: 1) Mannen tror att han är bedragen, att hustrun är "dålig" eller att han har förlorat greppet över det som är som mest centralt för honom, den egna familjen. 2) Han vill ha ovedersägliga bevis på hustruns trofasthet och inte bara ord. 3) Kvinnan ska leva upp till arketypen av den trogna goda hustrun i alla situationer och inför alla tänkbara vittnen; grannar, kolleger, släktingar.)
Det är alltså tre fel i ett. Mannens problem med sårad identitet är ett medvetandeproblem som bara kan lösas på medvetandenivå hos mannen. Lösningen finns inte i några yttre åtgärder. Andra människor kan hjälpa till om de får en chans. Men om mannen projicerar sin egen förtvivlan på en kvinna blockeras den möjligheten.
De psykologiska mekanismer som är aktiva kan vara synnerligen starka och de upplevs också som rättfärdiga. Ju större upprördhet, desto mer tror den upprörde att upprördheten är befogad. Den allmänna toleransen mot upprördhet är beklaglig.
Att projicera det vi tycker om eller inte tycker om är självklart och accepterat och dessutom ofta kommersiellt givande. Konsumtionen drivs av att vi projicerar positiva tankar på varor som kan köpas i affären.
Därför är det naturligt att projicera rädsla på andra när rädslan dyker upp i medvetandet. Det är naturligt men fel.
Alla män slår inte, och det finns alltså en lösning. Den ligger i icke-aggresiv information och analys.
I det sista programmet intervjuades jämställdhetsminister Nyamko Sabuni. Hon hade det inte lätt. Det är ju inte hennes fel att män slår. Det är heller inte enskilda tjänstemän inom socialtjänst, polis, psykologi eller liknande som gör fel. Det är männen.
Hur kommer man åt våldets orsaker? I debatten om fildelning hävdas att man inte kan förbjuda något som en stor del av befolkningen ändå ägnar sig åt. Med samma argument bör man alltså blunda för mäns våld mot kvinnor i nära relationer? Naturligtvis inte.
Finns det något vi vet nu som vi inte har vetat tidigare, och som skulle medverka till att minska problemet? Svar ja. Vi vet mycket mer om psykologi och medvetandets funktion nu än för bara fem år sedan, för att inte tala om hur kunskapsläget var när de nuvarande instinkterna grundlades för kanske ett tusen år sedan.
Ett problem är förstås att de män som är i störst behov av ökad självförståelse ofta är de som är minst mottagliga för synpunkter. De kan påverkas av spontana auktoriteter, om de råkar träffa på några sådana.
Men manlig identitet är ett ganska odefinierat begrepp i det svenska samhället i dag.
I princip handlar våld mot kvinnor om tre olika steg: 1) Mannen är upprörd och berörd på ett oerhört djupt plan. Hans innersta identitet är sårad. 2) Lösningen tycks vara yttre åtgärder av något slag. 3) Dessa yttre åtgärder ska vidtas av en annan person, alltså kvinnan.
(Konkret exempel: 1) Mannen tror att han är bedragen, att hustrun är "dålig" eller att han har förlorat greppet över det som är som mest centralt för honom, den egna familjen. 2) Han vill ha ovedersägliga bevis på hustruns trofasthet och inte bara ord. 3) Kvinnan ska leva upp till arketypen av den trogna goda hustrun i alla situationer och inför alla tänkbara vittnen; grannar, kolleger, släktingar.)
Det är alltså tre fel i ett. Mannens problem med sårad identitet är ett medvetandeproblem som bara kan lösas på medvetandenivå hos mannen. Lösningen finns inte i några yttre åtgärder. Andra människor kan hjälpa till om de får en chans. Men om mannen projicerar sin egen förtvivlan på en kvinna blockeras den möjligheten.
De psykologiska mekanismer som är aktiva kan vara synnerligen starka och de upplevs också som rättfärdiga. Ju större upprördhet, desto mer tror den upprörde att upprördheten är befogad. Den allmänna toleransen mot upprördhet är beklaglig.
Att projicera det vi tycker om eller inte tycker om är självklart och accepterat och dessutom ofta kommersiellt givande. Konsumtionen drivs av att vi projicerar positiva tankar på varor som kan köpas i affären.
Därför är det naturligt att projicera rädsla på andra när rädslan dyker upp i medvetandet. Det är naturligt men fel.
Alla män slår inte, och det finns alltså en lösning. Den ligger i icke-aggresiv information och analys.
Thursday, October 7, 2010
Övertalighet
Om man ser Sverige som ett företag "AB Sverige" och frågar hur många människor som behöver jobba för att detta företag ska fungera, kommer man då fram till en siffra som exakt överensstämmer med den teoretiska arbetskraften?
Svaret lär vara: Sannolikt inte. Det finns fler människor än jobb.
Orsaken är enkel att se. De senaste ett hundra åren har en rasande rationalisering och effektivisering skett. Maskiner och datorer har tagit massor av jobb. Rationaliserad administration och internationell samverkan har minskat behovet av mänskliga arbetare.
Samtidigt har nya verksamheter vuxit fram. Och den mekaniserade och datoriserade produktionen visar sig behöva fler människor än vad man trodde från början. Underhåll, säkerhet och utveckling kräver stora insatser.
Inom vård och skola är hög personaltäthet fortfarande av värde.
Rationaliseringen har inte drivits av mänsklighetens fiender, utan av en vilja att göra livet bättre för alla. Så egentligen borde vi vara ganska glada.
Men det är ett problem att fördela den frihet som modern övertalighet ger på ett rättvist sätt.
Alliansen har hittills tillämpat en aktiv strutsmetod, genom att hävda att lösningen är att fler arbetar mer.
Men det håller inte i längden. Från filosofin kan vi lära att varje tes skapar sin antites. Om dagens tes är "arbeta mer!" blir den ofrånkomliga och oundvikliga antitesen "jaså verkligen?"
Den sakliga bakgrunden är att vi har två ovärderliga tillgångar: människor och tid. Det nationella intresset måste vara att utveckla denna potential på bästa sätt.
Det finns ett alternativ, även om det inte förekommer i den politiska debatten, som innebär att ta tillfället och utvecklas på en djupare nivå. Det kommer att löna sig på alla möjliga sätt, ekonomiskt, socialt, hälsomässigt och också i ett internationellt perspektiv.
Svaret lär vara: Sannolikt inte. Det finns fler människor än jobb.
Orsaken är enkel att se. De senaste ett hundra åren har en rasande rationalisering och effektivisering skett. Maskiner och datorer har tagit massor av jobb. Rationaliserad administration och internationell samverkan har minskat behovet av mänskliga arbetare.
Samtidigt har nya verksamheter vuxit fram. Och den mekaniserade och datoriserade produktionen visar sig behöva fler människor än vad man trodde från början. Underhåll, säkerhet och utveckling kräver stora insatser.
Inom vård och skola är hög personaltäthet fortfarande av värde.
Rationaliseringen har inte drivits av mänsklighetens fiender, utan av en vilja att göra livet bättre för alla. Så egentligen borde vi vara ganska glada.
Men det är ett problem att fördela den frihet som modern övertalighet ger på ett rättvist sätt.
Alliansen har hittills tillämpat en aktiv strutsmetod, genom att hävda att lösningen är att fler arbetar mer.
Men det håller inte i längden. Från filosofin kan vi lära att varje tes skapar sin antites. Om dagens tes är "arbeta mer!" blir den ofrånkomliga och oundvikliga antitesen "jaså verkligen?"
Den sakliga bakgrunden är att vi har två ovärderliga tillgångar: människor och tid. Det nationella intresset måste vara att utveckla denna potential på bästa sätt.
Det finns ett alternativ, även om det inte förekommer i den politiska debatten, som innebär att ta tillfället och utvecklas på en djupare nivå. Det kommer att löna sig på alla möjliga sätt, ekonomiskt, socialt, hälsomässigt och också i ett internationellt perspektiv.
Wednesday, October 6, 2010
Subscribe to:
Posts (Atom)
