Georg Stage
Originally uploaded by KurtQ
Thursday, September 30, 2010
Reinfeldt i svatantrika-land
Den vanligaste verklighetsuppfattningen i det moderna Sverige är nog att vi lever i en omvärld där våra egna beslut har stor betydelse. Vår situation bestäms till 50 procent av yttre faktorer och till 50 procent av vårt sätt att förhålla oss till dessa omständigheter.
Finanskrisen, exempelvis, drabbade Sverige och många svenskar som en yttre faktor man inte kunde påverka. Däremot kunde man reagera på lite olika sätt både som nation och som individ.
Den här verklighetsuppfattningen kallas svatantrika i den buddhistiska filosofin. Det är en ganska avancerad filosofisk skola, men inte den mest avancerade.
Men det är den här verklighetsuppfattningen som statsminister Fredrik Reinfeldt verkar i när han inom kort presenterar en ny regering och en regeringsförklaring.
Väljarna måste finna sig i och acceptera ministerlistan och de beslut som den nya regeringen får majoritet för i kammaren. Men väljarna är fria att värdera allt och att reagera fritt och individuellt i den egna vardagen.
Statsministerns första uppgift borde alltså vara att skapa en känsla av nationell enighet, och därmed en förståelse för att nationen bör samlas kring en gemensam färdplan.
Den kraft som medborgarna har när det gäller att protestera mot beslut som upplevs som orimliga är oerhört stark. Vi såg en del av detta under den förra mandatperioden vad gällde a-kassan och sjukförsäkringen.
Enligt svatantrika innebär statsministerposten inte i första hand att ha makt utan att agera som lejontämjare i en situation där sju miljoner vilda väljare kan reagera med höga vrål vid minsta provokation, den må sedan vara hur liten eller hur stor som helst.
Finanskrisen, exempelvis, drabbade Sverige och många svenskar som en yttre faktor man inte kunde påverka. Däremot kunde man reagera på lite olika sätt både som nation och som individ.
Den här verklighetsuppfattningen kallas svatantrika i den buddhistiska filosofin. Det är en ganska avancerad filosofisk skola, men inte den mest avancerade.
Men det är den här verklighetsuppfattningen som statsminister Fredrik Reinfeldt verkar i när han inom kort presenterar en ny regering och en regeringsförklaring.
Väljarna måste finna sig i och acceptera ministerlistan och de beslut som den nya regeringen får majoritet för i kammaren. Men väljarna är fria att värdera allt och att reagera fritt och individuellt i den egna vardagen.
Statsministerns första uppgift borde alltså vara att skapa en känsla av nationell enighet, och därmed en förståelse för att nationen bör samlas kring en gemensam färdplan.
Den kraft som medborgarna har när det gäller att protestera mot beslut som upplevs som orimliga är oerhört stark. Vi såg en del av detta under den förra mandatperioden vad gällde a-kassan och sjukförsäkringen.
Enligt svatantrika innebär statsministerposten inte i första hand att ha makt utan att agera som lejontämjare i en situation där sju miljoner vilda väljare kan reagera med höga vrål vid minsta provokation, den må sedan vara hur liten eller hur stor som helst.
Wednesday, September 29, 2010
Arbetsmarknaden
För den ekonomiska politiken innebar den första mandatperioden med Alliansen ett klart framsteg, bort från en ideologiskt dominerad politik till en saklig.
Motsvarande klarsyn har inte funnits inom arbetsmarknadspolitiken. Det är en brist som kan avhjälpas.
Här behövs analys och nytänkande. Utgångsläget är snårigt, så uppskattningsvis behövs några miljarders miljarder nya tankar.
Attityden till arbete är motsägelsefull. Arbete är något nödvändigt ont men också något av en mänsklig rättighet. Alla vill ha ett arbete, men mycket av arbetet går ut på att minska behovet av arbete.
Inom näringslivet är det bra att effektivisera produktionen, men för samhället framstår det som en katastrof om man minskar behovet av arbete.
Enligt Bibeln är vi människor dömda att slita i vårt anletes svett. När detta ok äntligen tas bort kan vi inte hantera situationen utan kallar den arbeslöshet och utanförskap.
I själva verket ligger enorma mänskliga vinster att finna i en effektiv produktion.
Naturligtvis är det bra att unga människor kan utbildas under lång tid. Det är också bra om livstiden förlängs med hjälp av bättre villkor och mindre stress. Det här är inte bara bra som isolerade fenomen utan det ger ringar på vattnet som är till glädje för många.
I en globaliserad värld sker en arbetsfördelning vare sig vi vill det eller inte. Produktionen flyttas dit det är billigast för tillfället.
Egentligen är det fantastiskt. En vanlig skjorta som man köper for några hundra kronor har ett relativt lågt pris tack vara att tusentals människor i många länder har deltagit i produktionen, från odlandet av bomull, till design och att sy knapphåll, från förpackning och distribution, till skyltning, tillverkning och administration av kontokort, till läppstiftet hos den i någon mån leende expediten som lägger skjortan i en påse...
Var kommer politiken in?
Produktionen tenderar att bli mer kortsiktig medan samhället i övrigt vill ha långsiktiga lösningar. Korta jobb och långa lån - hur kombinerar man det?
Finanskrisen visade hur bräckligt näringslivet är. Rent ekonomiskt har det moderna samhället resurser att skydda medborgarna från alltför drastiska ekonomiska smällar.
Men hur fungerar det psykologiskt och politiskt? Det har hittills varit omöjligt att konstruera en obligatorisk a-kassa.
Det är gott och väl att ha en ideologi som bygger på att det alltid finns mer jobb än medborgare, men är det realistiskt?
Motsvarande klarsyn har inte funnits inom arbetsmarknadspolitiken. Det är en brist som kan avhjälpas.
Här behövs analys och nytänkande. Utgångsläget är snårigt, så uppskattningsvis behövs några miljarders miljarder nya tankar.
Attityden till arbete är motsägelsefull. Arbete är något nödvändigt ont men också något av en mänsklig rättighet. Alla vill ha ett arbete, men mycket av arbetet går ut på att minska behovet av arbete.
Inom näringslivet är det bra att effektivisera produktionen, men för samhället framstår det som en katastrof om man minskar behovet av arbete.
Enligt Bibeln är vi människor dömda att slita i vårt anletes svett. När detta ok äntligen tas bort kan vi inte hantera situationen utan kallar den arbeslöshet och utanförskap.
I själva verket ligger enorma mänskliga vinster att finna i en effektiv produktion.
Naturligtvis är det bra att unga människor kan utbildas under lång tid. Det är också bra om livstiden förlängs med hjälp av bättre villkor och mindre stress. Det här är inte bara bra som isolerade fenomen utan det ger ringar på vattnet som är till glädje för många.
I en globaliserad värld sker en arbetsfördelning vare sig vi vill det eller inte. Produktionen flyttas dit det är billigast för tillfället.
Egentligen är det fantastiskt. En vanlig skjorta som man köper for några hundra kronor har ett relativt lågt pris tack vara att tusentals människor i många länder har deltagit i produktionen, från odlandet av bomull, till design och att sy knapphåll, från förpackning och distribution, till skyltning, tillverkning och administration av kontokort, till läppstiftet hos den i någon mån leende expediten som lägger skjortan i en påse...
Var kommer politiken in?
Produktionen tenderar att bli mer kortsiktig medan samhället i övrigt vill ha långsiktiga lösningar. Korta jobb och långa lån - hur kombinerar man det?
Finanskrisen visade hur bräckligt näringslivet är. Rent ekonomiskt har det moderna samhället resurser att skydda medborgarna från alltför drastiska ekonomiska smällar.
Men hur fungerar det psykologiskt och politiskt? Det har hittills varit omöjligt att konstruera en obligatorisk a-kassa.
Det är gott och väl att ha en ideologi som bygger på att det alltid finns mer jobb än medborgare, men är det realistiskt?
Tuesday, September 28, 2010
Sanningen att säga
Mona Sahlin har den otacksamma uppgiften att redovisa hur det egentligen står till inom den svenska socialdemokratin. Det är inte så lysande. Men det är inte Mona Sahlins fel. Hon är bara budbäraren.
Tre faktorer har sannolikt spelat speciellt stor roll.
Den första gäller socialdemokraterna som maktparti. Riksdagen är ju bara toppen på ett isberg av makt. Det sträcker sig djupt ner i samhället via landsting, kommuner, myndigheter, verk och lokala organisationer.
Sverige har under årtionden haft en stabil socialdemokratisk maktstruktur i hela landet. Hundra tusentals människor har levt och verkat tryggt i denna struktur. Dess senaste företrädare var Göran Persson.
Mona Sahlin har helt ärligt visat att denna epok är över. Samarbetet med miljöpartiet och vänsterpartiet slet sönder den gamla självbilden.
Den andra faktorn är samarbetet med LO. LO-ledningen gick in i valrörelsen med svag auktoritet, och medlemmarna är på väg åt olika håll.
Den fackliga auktoriteten är hotad av EU. Diskussionen handlar om den så kallade Laval-domen, men den är ju bara en symbol för en förlorad verklighet. Lavaldomen visar att den sista bastionen för nationell facklig aktivitet, alltså byggsektorn, nu utsätts för internationell konkurrens på samma sätt som snart sagt alla andra verksamheter. Metall och textil är några uppmärksammade exempel på internationell konkurrens.
Den tredje faktorn är de nya moderaterna. De har angripit socialdemokraterna på några strategiska punkter. En gäller a-kassan. En a-kassa som är dyr och som uppfattas som orättvis drabbar den fackliga solidaritetstanken.
En annan angreppspunkt är talet om utanförskap. Den sociala sektorn i vid mening - socialdemokraternas stolta skapelse de senaste årtiondena - sägs producera inget annat än utanförskap! Alla dessa miljarder i transfereringar och åtgärder förvandlas med ett enda ord från en stolthet till något skämigt.
Läget är alltså hopplöst? Nej inte alls. Ljuset kommer från Täby, Lidingö och Vellinge. De starkaste moderata basitionerna vacklar redan.
Tre faktorer har sannolikt spelat speciellt stor roll.
Den första gäller socialdemokraterna som maktparti. Riksdagen är ju bara toppen på ett isberg av makt. Det sträcker sig djupt ner i samhället via landsting, kommuner, myndigheter, verk och lokala organisationer.
Sverige har under årtionden haft en stabil socialdemokratisk maktstruktur i hela landet. Hundra tusentals människor har levt och verkat tryggt i denna struktur. Dess senaste företrädare var Göran Persson.
Mona Sahlin har helt ärligt visat att denna epok är över. Samarbetet med miljöpartiet och vänsterpartiet slet sönder den gamla självbilden.
Den andra faktorn är samarbetet med LO. LO-ledningen gick in i valrörelsen med svag auktoritet, och medlemmarna är på väg åt olika håll.
Den fackliga auktoriteten är hotad av EU. Diskussionen handlar om den så kallade Laval-domen, men den är ju bara en symbol för en förlorad verklighet. Lavaldomen visar att den sista bastionen för nationell facklig aktivitet, alltså byggsektorn, nu utsätts för internationell konkurrens på samma sätt som snart sagt alla andra verksamheter. Metall och textil är några uppmärksammade exempel på internationell konkurrens.
Den tredje faktorn är de nya moderaterna. De har angripit socialdemokraterna på några strategiska punkter. En gäller a-kassan. En a-kassa som är dyr och som uppfattas som orättvis drabbar den fackliga solidaritetstanken.
En annan angreppspunkt är talet om utanförskap. Den sociala sektorn i vid mening - socialdemokraternas stolta skapelse de senaste årtiondena - sägs producera inget annat än utanförskap! Alla dessa miljarder i transfereringar och åtgärder förvandlas med ett enda ord från en stolthet till något skämigt.
Läget är alltså hopplöst? Nej inte alls. Ljuset kommer från Täby, Lidingö och Vellinge. De starkaste moderata basitionerna vacklar redan.
Subscribe to:
Posts (Atom)
