Kulturkonfrontation

Det är lördag eftermiddag och jag ska ännu en gång ta pendeltåget från Älvsjö till Stockholms södra. I hallen på Älvsjö station är det ovanligt mycket folk i ovanligt fina kläder. Slipsar och vita skjortor, damer i eleganta och diskreta kjolar. Självklar lyx. Det är internationell urologkonferens i Stockholmsmässans lokaler. Mer än 10 000 forskare från många länder deltar. Deltagarna har som sig bör likadana axelväskor och namnskyltar i ett sort plastfodral på magen. En ganska stor grupp drar sig ner för trappan till perrongen för att ta pendeln in till city. Det kommer att bli trångt, tänker jag, eftersom nästa tåg är ett kort tåg. När jag sedan stiger av vid Stockholm södra ser jag oväntat en hel del unga män som springer längs perrongen. De har likartad klädsel. Inte uniformer, men nästan. En av de springande håller något som er ut som en lång lans med glittrande spets. Det är en fana upprullad på den långa stången. Det finns något desperat och jagat över de unga männen. Och snart ser jag poliserna och alla hundarna. Poliserna är svettiga i sina uniformer. Hundarna är så många att jag inte hinner räkna dem. Männen ska tydligen försöka ta sig ombord på tåget, men de främre vagnarna är packade av urologer och svenska mammor med barn i barnvagnsåldern. Plötsligt är det någon som skriker, högt och distinkt: TRÄNG ER OMBORD. Han är tydligen någon sorts ledare. Hans uppmaning är emellertid grotesk. Vill han att hans privata Jugendgestapo ska tränga sig in bland internationella urologer och svenska småbarnsmammor i ett redan fullsatt tåg? Det vore en fysisk kulturkonfrontation av värsta tänkbara sort. Tågets avgång dröjer lite längre än vanligt. När jag tar rulltrappan hör jag att några har samlat sig till en talkör, skanderande: Inga nazister på våra gator!

Kapitel 3

Kapitel 3 Rättssäkerhet Vilka beslut har fattats de senaste 20 åren? Vem har fattat besluten? Med vilken rätt har besluten fattats? Laglig grund? Specifik grund? Vilket faktaunderlag har förelegat? Hur har fakta kontrollerats och vidimerats? Vilken typ att rättsliga processer har ägt rum? Statlig domstol? Kamratgäng? Ölsupargangsters? På vilket sätt har objektiviteten säkrats? Har alla berörda informerats och getts tillfälle att kommentera, eventuellt komplettera informationen? I en rättsstat förekommer inte hemliga lagar, inte hemliga domstolar och inte hemliga domar. På vilket sätt har offentligheten garanterats? På vilket sätt har berörda personer informerats? Om skriftlig kommunikation inte har ägt rum, har andra språk använts? Röksignaler? Mimare? Gatuteater? Ögonrörelser? Hemliga internetadresser? Hur har man garanterat att information har gått fram till rätt adressat och uppfattats korrekt och som juridiskt bindande? Juridiskt och ekonomiskt ansvar har den person eller institution som inte har överlämnat ärendet till någon annan. Vem har ansvar? Varför har ärendet inte överlämnats till den det berör? På vilket sätt har alla medborgares juridiska och ekonomiska rättigheter skyddats? På vilket sätt har besvärshänvisning framförts? Vilken bedömning av tidsaspekter har gjorts? Hur är upplägget för framtiden?

Kapitel 2

Kapitel 2 Ett delmysterium är hur ett ärende som tar två minuter att lösa med ett telefonsamtal har kunnat pågå i 16 år hittills. Vem är stolt över detta? Hur ska det stå i pressmeddelandet?

Mysteriet

Mysteriet med värdefack 1185 håller på att lösas Kapitel ett Skräck och fasa! Skräck och fasa i hela huset! Hela polishuset dånar i tyst skräck och fasa! Ögonen fladdrar nervöst, händer famlar med svettiga näsdukar. Mysteriet med värdefack 1185 håller på att lösas. Obevekligt.

Stirra-skratta-gå

Hej Polisen Jag vill fästa uppmärksamheten på stirra-skratta-gå-fenomenet. Det är nog inget hot mot samhället, men det är ett kuriöst inslag i stadsbilden. För mig har det pågått i mer än 15 år. Det är alltid samma sak. En för mig okänd, civil och anonym person kommer mot mig, stirrar, skrattar till och går sin väg. Det har upprepats i stort sett dagligen i 15 år, alltså ungefär 5 000 gånger. I början trodde jag att det fanns ett syfte, att de här personerna ville något. Nu vet jag att så inte är fallet. Om de vill något, varför använder de en metod som har misslyckats 5 000 gånger av 5 000 möjliga? Sanningen är också att jag en gång frågade mig om stirra-skratta-gå-fenomenet hade något med polisen att göra. En så löjlig tanke! De här människorna kan inte tala. De har inte sagt ett ord på 15 år. Det är lite tragiskt, att vara handikappad när det gäller språket. Poliser kan självfallet prata. Eller har jag fel? Polisen är ju skyldig att följa rättsstatens grundläggande principer som rättssäkerhet, objektivitet, proportionalitet, kommunikation, bemötande och har en skyldighet att avgöra ett ärende inom rimlig tid (fem år). De som uppvaktar mig är nu inne på den fjärde femårsperioden. Det vore ju en skandal om polisen bröt mot den grundläggande rättsordningen. Ett annat eventuellt skäl till att det inte kan vara poliser är om det i bakgrunden finns något av ekonomiskt, juridiskt eller annat värde. Poliser är statliga tjänstemän och deras uppgift är att skydda medborgarnas och samhällets intressen. Jag känner dock inte till att det skulle finnas något av värde bakom det gåtfulla agerandet, stirra, skratta, gå. Det kan ju vara en kul grej utan betydelse. Om jag skulle skicka en sådan här skrivelse till polisen skulle den bli en offentlig handling. Därför lägger jag ut den som en offentlig handling på min blog 14-04-01 .