Stirra-skratta-gå

Hej Polisen Jag vill fästa uppmärksamheten på stirra-skratta-gå-fenomenet. Det är nog inget hot mot samhället, men det är ett kuriöst inslag i stadsbilden. För mig har det pågått i mer än 15 år. Det är alltid samma sak. En för mig okänd, civil och anonym person kommer mot mig, stirrar, skrattar till och går sin väg. Det har upprepats i stort sett dagligen i 15 år, alltså ungefär 5 000 gånger. I början trodde jag att det fanns ett syfte, att de här personerna ville något. Nu vet jag att så inte är fallet. Om de vill något, varför använder de en metod som har misslyckats 5 000 gånger av 5 000 möjliga? Sanningen är också att jag en gång frågade mig om stirra-skratta-gå-fenomenet hade något med polisen att göra. En så löjlig tanke! De här människorna kan inte tala. De har inte sagt ett ord på 15 år. Det är lite tragiskt, att vara handikappad när det gäller språket. Poliser kan självfallet prata. Eller har jag fel? Polisen är ju skyldig att följa rättsstatens grundläggande principer som rättssäkerhet, objektivitet, proportionalitet, kommunikation, bemötande och har en skyldighet att avgöra ett ärende inom rimlig tid (fem år). De som uppvaktar mig är nu inne på den fjärde femårsperioden. Det vore ju en skandal om polisen bröt mot den grundläggande rättsordningen. Ett annat eventuellt skäl till att det inte kan vara poliser är om det i bakgrunden finns något av ekonomiskt, juridiskt eller annat värde. Poliser är statliga tjänstemän och deras uppgift är att skydda medborgarnas och samhällets intressen. Jag känner dock inte till att det skulle finnas något av värde bakom det gåtfulla agerandet, stirra, skratta, gå. Det kan ju vara en kul grej utan betydelse. Om jag skulle skicka en sådan här skrivelse till polisen skulle den bli en offentlig handling. Därför lägger jag ut den som en offentlig handling på min blog 14-04-01 .