Sanningen att säga

Mona Sahlin har den otacksamma uppgiften att redovisa hur det egentligen står till inom den svenska socialdemokratin. Det är inte så lysande. Men det är inte Mona Sahlins fel. Hon är bara budbäraren.

Tre faktorer har sannolikt spelat speciellt stor roll.

Den första gäller socialdemokraterna som maktparti. Riksdagen är ju bara toppen på ett isberg av makt. Det sträcker sig djupt ner i samhället via landsting, kommuner, myndigheter, verk och lokala organisationer.

Sverige har under årtionden haft en stabil socialdemokratisk maktstruktur i hela landet. Hundra tusentals människor har levt och verkat tryggt i denna struktur. Dess senaste företrädare var Göran Persson.

Mona Sahlin har helt ärligt visat att denna epok är över. Samarbetet med miljöpartiet och vänsterpartiet slet sönder den gamla självbilden.

Den andra faktorn är samarbetet med LO. LO-ledningen gick in i valrörelsen med svag auktoritet, och medlemmarna är på väg åt olika håll.

Den fackliga auktoriteten är hotad av EU. Diskussionen handlar om den så kallade Laval-domen, men den är ju bara en symbol för en förlorad verklighet. Lavaldomen visar att den sista bastionen för nationell facklig aktivitet, alltså byggsektorn, nu utsätts för internationell konkurrens på samma sätt som snart sagt alla andra verksamheter. Metall och textil är några uppmärksammade exempel på internationell konkurrens.

Den tredje faktorn är de nya moderaterna. De har angripit socialdemokraterna på några strategiska punkter. En gäller a-kassan. En a-kassa som är dyr och som uppfattas som orättvis drabbar den fackliga solidaritetstanken.

En annan angreppspunkt är talet om utanförskap. Den sociala sektorn i vid mening - socialdemokraternas stolta skapelse de senaste årtiondena - sägs producera inget annat än utanförskap! Alla dessa miljarder i transfereringar och åtgärder förvandlas med ett enda ord från en stolthet till något skämigt.

Läget är alltså hopplöst? Nej inte alls. Ljuset kommer från Täby, Lidingö och Vellinge. De starkaste moderata basitionerna vacklar redan.

Vart går vänstern?

Socialdemokraterna och vänsterpartiet uppfattades tidigare som kommunicerande kärl i den svenska opinionen. Om socialdemokraterna förlorade stöd ökade vänsterpartiet. Men i ärets val förlorade socialdemokraterna stort utan att vänsterpartiet vann. Vad har hänt?

Politiken handlar om tre saker, alltså ideologi, sakfrågor och person.

Ideologi har mindre betydelse nu än tidigare. Allt fler vill ha en politik för hela landet och inte bara för de egna intressena. Ingen av de klassiska ideologierna har kvar sin auktoritet.

Den ekonomiska högern leder till arbetslöshet, skillnader i levnadsvillkor och förstörd miljö i sin extrema form. Och den fungerar inte utan pulserar från bubbla till bubbla med åtföljande kriser.

Vänstern föll i trovärdighet långt innan Sovjet föll. Men Sovjets fall bidrog till tydlighet. Kina är fortfarande kommunistiskt till namnet och i den politiska organsationen, men ekonomin är synnerligen kapitalistisk. Cuba är inte ett lockande expempel på praktisk vänsterpolitik.

Så ideologi är inget starkt kort i den svenska politiska debatten, även om det kan finnas en eller annan procentenhet av väljarna som fortfarande håller fast vid någon traditionell ideologi.

När det gäller sakfrågorna har vänsterpartiet fått en ny arena för att visa upp sitt alternativ genom samarbetet med socialdemokraterna och miljöpartiet. Det har visat sig att vänsterpartiets synpunkter inte är så kloka, ens i det sammanhanget.