Moderat makt

I riksdagsvalet fick de nya moderaterna 30.06 procent av rösterna. Det är ett starkt resultat, och frågan är hur det kan användas. På vilket sätt kommer det svenska samhället att utvecklas?

Det första man kan konstatera är att 30 procent inte är 50 procent. Moderaterna har inte egen majoritet. De andra har 69,94 procent.

Moderaterna samarbetar i Alliansen, och Alliansen står bara två mandat från egen majoritet i riksdagen. Det är en stark ställning, men ändå inte majoritet.

Riksdagsarbetet kan bli besvärligt, i synnerhet om oppositionen betonar sin roll som just opposition och följaktligen röstar emot varje regeringsförslag oavsett sakinnehåll.

Socialdemokraterna är ju enligt egen uppfattning svårt sargade. Frågan är om partihänsyn kommer att väga tyngre än nationalla intressen.

Alla partier har ett ansvar för att Sverige styrs på ett konsekvent sätt.

Under valrörelsen har moderaterna ibland framstått som ett enfrågeparti. Svaret på alla frågor är "arbete". För de gamla moderaterna var svaret på alla frågor "sänkt skatt".

Det vore förnämligt om moderaterna kunde öka sysselsättningen, men det är ju inte politikerna som skapar jobben. Lycka till, som det heter. Förhoppningsvis inträffar ingen ny finanskris som blandar bort korten den här mandatperioden.

I stället hotar en kollision mellan regeringen och riksbanken. Om riksbanken höjer den allmänna räntenivån till fyra-fem procent kommer effekten av jobbskatteavdragen att sugas upp av banksystemet. Det vore ju snopet, inte bara för löntagarna utan också för regeringen.

I den offentliga verksamheten är sannolikt polisen det område som är i störst behov av analys. De behöver ett stålbad av samma typ som försvarsmakten har gått igenom.

Upplägget bör vara detsamma: Först frågar man vilket samhälle vi vill ha och därefter frågar man vilken polisorganisation som behövs. Det är ju inte bara en fråga om kvantitet. Antalet dödsolyckor i trafiken har exempelvis minskat i takt med att trafikpolisen har fått mindre resurser.

Integration

Vad ska vi göra nu då, är väl den naturliga första frågan för den nya regeringen i Sverige. Alliansen genomförde ju sitt program redan under den första mandatperioden.

Och inget är mer vämjeligt att äta samma meny två gånger i tät följd, även om maten var aldrig så god första gången.

Ett litet tips i all ödmjukhet är att intressera sig för integration. Det har man ju faktiskt lovat. Utanförskapet skulle minskas.

Integration kan vara en oerhört svår fråga. Därför borde rimligen nackhåret resa sig, pulsen stiga och ögonen smalna av på tigrarna runt regeringsbordet. Äntligen en utmaning värd namnet!

Att rasera a-kassan och införa stupstock i sjukförsäkringen är patetiska, ynkliga åtgärder.

Sannolikt finns en del att göra vad gäller rehabilitering av sjuka och utbrända, men det stora problemet med utanförskap gäller nya invånare och ungdomar. Dessa individer är symptombärare i ett mycket större problemkomplex.

I det gamla Sovjet var rätten till arbete inskriven i grundlagen. Så är det inte i Sverige, och regeringen vet att företag inte är några välgörenhetsinrättningar. Företagen gör allt de kan för att undvika anställa medarbetare.

Samtidigt är det ju så att jobb ger jobb. På en typisk bruksort jobbar några på bruket medan många andra jobbar i service och handel.

Nya jobb har skapats i nya branscher som dataspel, musik, design. Men nu behövs lite nya ideer. En allmän synpunkt är att regeringen bör stimulera extrem innovativ verksamhet. RUT-tjänster i all ära, men det är också bra med några tusen nya supertechföretag. Underskatta inte människors kreativitet.

Arbetsförmedlingen bör avskaffas och ersättas med en bemanningsorganisation som omfattar den tillgängliga arbetskraften. Det minskar tröskeln mellan jobb och inte jobb och ger en viss ekonomisk stabilitet.

De som inte har jobb för tillfället bör inte sysselsättas med att skriva cv om vad de har gjort, utan arbeta på sin egen livsplanering. Var och en behöver en personlig plan för att bli miljonär på kortast möjliga tid.

Staten är en viktig aktör i kraft av sin ekonomiska styrka, men statens viktigste uppgift bör gälla kunskap. Goda erfarenheter bör samlas in och föras vidare. Samhällsförändringar på grund av den demografiska utvecklingen bör omvandlas till konkreta karriärplaner.

Riksdagsvalet 2010

Hit men inte längre, det är väljarnas besked till moderaterna och alliansen efter söndagens riksdagsval.

Alliansen behåller regeringsmakten men förlorar egen majoritet. Det är bra. Alltför mycket makt korrumperar, som vi vet.

Den fortsatta politiken bör alltså vara modererad.

Tre saker:

1) Skattesänkningarna som genomfördes den första mandatperioden har godkänts av väljarna. Men däremed inte sagt att de bör fortsätta. Vissa justeringar, bland annat för pensionärerna kan komma i fråga.

2) Sjukförsäkringen har reformerats. Detta har godkänts av väljarna. Men den fortsatta reformeringen bör syfta till ökad precision och ökad mänsklighet.

3) A-kassan och arbetsförmedlingen har ändrats. Detta har godkänts. Men med 400 000 arbetslösa och 40 000 lediga jobb finns utrymme för ökad realism.

Regeringens största misslyckande gällde det viktigaste vallöftet 2006: att minska utanförskapet. Inget har gjorts.

Utanförskapet är inte ett enhetligt fenomen. Det är särskilt allvarligt för ungdomar och nya invånare och de som har direkt kontakt med dessa grupper.

Att bekämpa utanförskapet är legitimt, och tomheten på detta område gav legitimitet åt Sverigedemokraterna.

Hög tid att vidta eller åtminstone planera konkreta åtgärder. Alla problem kan ju lösas.