Georg Stage
Originally uploaded by KurtQ
Thursday, September 30, 2010
Reinfeldt i svatantrika-land
Den vanligaste verklighetsuppfattningen i det moderna Sverige är nog att vi lever i en omvärld där våra egna beslut har stor betydelse. Vår situation bestäms till 50 procent av yttre faktorer och till 50 procent av vårt sätt att förhålla oss till dessa omständigheter.
Finanskrisen, exempelvis, drabbade Sverige och många svenskar som en yttre faktor man inte kunde påverka. Däremot kunde man reagera på lite olika sätt både som nation och som individ.
Den här verklighetsuppfattningen kallas svatantrika i den buddhistiska filosofin. Det är en ganska avancerad filosofisk skola, men inte den mest avancerade.
Men det är den här verklighetsuppfattningen som statsminister Fredrik Reinfeldt verkar i när han inom kort presenterar en ny regering och en regeringsförklaring.
Väljarna måste finna sig i och acceptera ministerlistan och de beslut som den nya regeringen får majoritet för i kammaren. Men väljarna är fria att värdera allt och att reagera fritt och individuellt i den egna vardagen.
Statsministerns första uppgift borde alltså vara att skapa en känsla av nationell enighet, och därmed en förståelse för att nationen bör samlas kring en gemensam färdplan.
Den kraft som medborgarna har när det gäller att protestera mot beslut som upplevs som orimliga är oerhört stark. Vi såg en del av detta under den förra mandatperioden vad gällde a-kassan och sjukförsäkringen.
Enligt svatantrika innebär statsministerposten inte i första hand att ha makt utan att agera som lejontämjare i en situation där sju miljoner vilda väljare kan reagera med höga vrål vid minsta provokation, den må sedan vara hur liten eller hur stor som helst.
Finanskrisen, exempelvis, drabbade Sverige och många svenskar som en yttre faktor man inte kunde påverka. Däremot kunde man reagera på lite olika sätt både som nation och som individ.
Den här verklighetsuppfattningen kallas svatantrika i den buddhistiska filosofin. Det är en ganska avancerad filosofisk skola, men inte den mest avancerade.
Men det är den här verklighetsuppfattningen som statsminister Fredrik Reinfeldt verkar i när han inom kort presenterar en ny regering och en regeringsförklaring.
Väljarna måste finna sig i och acceptera ministerlistan och de beslut som den nya regeringen får majoritet för i kammaren. Men väljarna är fria att värdera allt och att reagera fritt och individuellt i den egna vardagen.
Statsministerns första uppgift borde alltså vara att skapa en känsla av nationell enighet, och därmed en förståelse för att nationen bör samlas kring en gemensam färdplan.
Den kraft som medborgarna har när det gäller att protestera mot beslut som upplevs som orimliga är oerhört stark. Vi såg en del av detta under den förra mandatperioden vad gällde a-kassan och sjukförsäkringen.
Enligt svatantrika innebär statsministerposten inte i första hand att ha makt utan att agera som lejontämjare i en situation där sju miljoner vilda väljare kan reagera med höga vrål vid minsta provokation, den må sedan vara hur liten eller hur stor som helst.
Wednesday, September 29, 2010
Arbetsmarknaden
För den ekonomiska politiken innebar den första mandatperioden med Alliansen ett klart framsteg, bort från en ideologiskt dominerad politik till en saklig.
Motsvarande klarsyn har inte funnits inom arbetsmarknadspolitiken. Det är en brist som kan avhjälpas.
Här behövs analys och nytänkande. Utgångsläget är snårigt, så uppskattningsvis behövs några miljarders miljarder nya tankar.
Attityden till arbete är motsägelsefull. Arbete är något nödvändigt ont men också något av en mänsklig rättighet. Alla vill ha ett arbete, men mycket av arbetet går ut på att minska behovet av arbete.
Inom näringslivet är det bra att effektivisera produktionen, men för samhället framstår det som en katastrof om man minskar behovet av arbete.
Enligt Bibeln är vi människor dömda att slita i vårt anletes svett. När detta ok äntligen tas bort kan vi inte hantera situationen utan kallar den arbeslöshet och utanförskap.
I själva verket ligger enorma mänskliga vinster att finna i en effektiv produktion.
Naturligtvis är det bra att unga människor kan utbildas under lång tid. Det är också bra om livstiden förlängs med hjälp av bättre villkor och mindre stress. Det här är inte bara bra som isolerade fenomen utan det ger ringar på vattnet som är till glädje för många.
I en globaliserad värld sker en arbetsfördelning vare sig vi vill det eller inte. Produktionen flyttas dit det är billigast för tillfället.
Egentligen är det fantastiskt. En vanlig skjorta som man köper for några hundra kronor har ett relativt lågt pris tack vara att tusentals människor i många länder har deltagit i produktionen, från odlandet av bomull, till design och att sy knapphåll, från förpackning och distribution, till skyltning, tillverkning och administration av kontokort, till läppstiftet hos den i någon mån leende expediten som lägger skjortan i en påse...
Var kommer politiken in?
Produktionen tenderar att bli mer kortsiktig medan samhället i övrigt vill ha långsiktiga lösningar. Korta jobb och långa lån - hur kombinerar man det?
Finanskrisen visade hur bräckligt näringslivet är. Rent ekonomiskt har det moderna samhället resurser att skydda medborgarna från alltför drastiska ekonomiska smällar.
Men hur fungerar det psykologiskt och politiskt? Det har hittills varit omöjligt att konstruera en obligatorisk a-kassa.
Det är gott och väl att ha en ideologi som bygger på att det alltid finns mer jobb än medborgare, men är det realistiskt?
Motsvarande klarsyn har inte funnits inom arbetsmarknadspolitiken. Det är en brist som kan avhjälpas.
Här behövs analys och nytänkande. Utgångsläget är snårigt, så uppskattningsvis behövs några miljarders miljarder nya tankar.
Attityden till arbete är motsägelsefull. Arbete är något nödvändigt ont men också något av en mänsklig rättighet. Alla vill ha ett arbete, men mycket av arbetet går ut på att minska behovet av arbete.
Inom näringslivet är det bra att effektivisera produktionen, men för samhället framstår det som en katastrof om man minskar behovet av arbete.
Enligt Bibeln är vi människor dömda att slita i vårt anletes svett. När detta ok äntligen tas bort kan vi inte hantera situationen utan kallar den arbeslöshet och utanförskap.
I själva verket ligger enorma mänskliga vinster att finna i en effektiv produktion.
Naturligtvis är det bra att unga människor kan utbildas under lång tid. Det är också bra om livstiden förlängs med hjälp av bättre villkor och mindre stress. Det här är inte bara bra som isolerade fenomen utan det ger ringar på vattnet som är till glädje för många.
I en globaliserad värld sker en arbetsfördelning vare sig vi vill det eller inte. Produktionen flyttas dit det är billigast för tillfället.
Egentligen är det fantastiskt. En vanlig skjorta som man köper for några hundra kronor har ett relativt lågt pris tack vara att tusentals människor i många länder har deltagit i produktionen, från odlandet av bomull, till design och att sy knapphåll, från förpackning och distribution, till skyltning, tillverkning och administration av kontokort, till läppstiftet hos den i någon mån leende expediten som lägger skjortan i en påse...
Var kommer politiken in?
Produktionen tenderar att bli mer kortsiktig medan samhället i övrigt vill ha långsiktiga lösningar. Korta jobb och långa lån - hur kombinerar man det?
Finanskrisen visade hur bräckligt näringslivet är. Rent ekonomiskt har det moderna samhället resurser att skydda medborgarna från alltför drastiska ekonomiska smällar.
Men hur fungerar det psykologiskt och politiskt? Det har hittills varit omöjligt att konstruera en obligatorisk a-kassa.
Det är gott och väl att ha en ideologi som bygger på att det alltid finns mer jobb än medborgare, men är det realistiskt?
Tuesday, September 28, 2010
Sanningen att säga
Mona Sahlin har den otacksamma uppgiften att redovisa hur det egentligen står till inom den svenska socialdemokratin. Det är inte så lysande. Men det är inte Mona Sahlins fel. Hon är bara budbäraren.
Tre faktorer har sannolikt spelat speciellt stor roll.
Den första gäller socialdemokraterna som maktparti. Riksdagen är ju bara toppen på ett isberg av makt. Det sträcker sig djupt ner i samhället via landsting, kommuner, myndigheter, verk och lokala organisationer.
Sverige har under årtionden haft en stabil socialdemokratisk maktstruktur i hela landet. Hundra tusentals människor har levt och verkat tryggt i denna struktur. Dess senaste företrädare var Göran Persson.
Mona Sahlin har helt ärligt visat att denna epok är över. Samarbetet med miljöpartiet och vänsterpartiet slet sönder den gamla självbilden.
Den andra faktorn är samarbetet med LO. LO-ledningen gick in i valrörelsen med svag auktoritet, och medlemmarna är på väg åt olika håll.
Den fackliga auktoriteten är hotad av EU. Diskussionen handlar om den så kallade Laval-domen, men den är ju bara en symbol för en förlorad verklighet. Lavaldomen visar att den sista bastionen för nationell facklig aktivitet, alltså byggsektorn, nu utsätts för internationell konkurrens på samma sätt som snart sagt alla andra verksamheter. Metall och textil är några uppmärksammade exempel på internationell konkurrens.
Den tredje faktorn är de nya moderaterna. De har angripit socialdemokraterna på några strategiska punkter. En gäller a-kassan. En a-kassa som är dyr och som uppfattas som orättvis drabbar den fackliga solidaritetstanken.
En annan angreppspunkt är talet om utanförskap. Den sociala sektorn i vid mening - socialdemokraternas stolta skapelse de senaste årtiondena - sägs producera inget annat än utanförskap! Alla dessa miljarder i transfereringar och åtgärder förvandlas med ett enda ord från en stolthet till något skämigt.
Läget är alltså hopplöst? Nej inte alls. Ljuset kommer från Täby, Lidingö och Vellinge. De starkaste moderata basitionerna vacklar redan.
Tre faktorer har sannolikt spelat speciellt stor roll.
Den första gäller socialdemokraterna som maktparti. Riksdagen är ju bara toppen på ett isberg av makt. Det sträcker sig djupt ner i samhället via landsting, kommuner, myndigheter, verk och lokala organisationer.
Sverige har under årtionden haft en stabil socialdemokratisk maktstruktur i hela landet. Hundra tusentals människor har levt och verkat tryggt i denna struktur. Dess senaste företrädare var Göran Persson.
Mona Sahlin har helt ärligt visat att denna epok är över. Samarbetet med miljöpartiet och vänsterpartiet slet sönder den gamla självbilden.
Den andra faktorn är samarbetet med LO. LO-ledningen gick in i valrörelsen med svag auktoritet, och medlemmarna är på väg åt olika håll.
Den fackliga auktoriteten är hotad av EU. Diskussionen handlar om den så kallade Laval-domen, men den är ju bara en symbol för en förlorad verklighet. Lavaldomen visar att den sista bastionen för nationell facklig aktivitet, alltså byggsektorn, nu utsätts för internationell konkurrens på samma sätt som snart sagt alla andra verksamheter. Metall och textil är några uppmärksammade exempel på internationell konkurrens.
Den tredje faktorn är de nya moderaterna. De har angripit socialdemokraterna på några strategiska punkter. En gäller a-kassan. En a-kassa som är dyr och som uppfattas som orättvis drabbar den fackliga solidaritetstanken.
En annan angreppspunkt är talet om utanförskap. Den sociala sektorn i vid mening - socialdemokraternas stolta skapelse de senaste årtiondena - sägs producera inget annat än utanförskap! Alla dessa miljarder i transfereringar och åtgärder förvandlas med ett enda ord från en stolthet till något skämigt.
Läget är alltså hopplöst? Nej inte alls. Ljuset kommer från Täby, Lidingö och Vellinge. De starkaste moderata basitionerna vacklar redan.
Monday, September 27, 2010
Vart går vänstern?
Socialdemokraterna och vänsterpartiet uppfattades tidigare som kommunicerande kärl i den svenska opinionen. Om socialdemokraterna förlorade stöd ökade vänsterpartiet. Men i ärets val förlorade socialdemokraterna stort utan att vänsterpartiet vann. Vad har hänt?
Politiken handlar om tre saker, alltså ideologi, sakfrågor och person.
Ideologi har mindre betydelse nu än tidigare. Allt fler vill ha en politik för hela landet och inte bara för de egna intressena. Ingen av de klassiska ideologierna har kvar sin auktoritet.
Den ekonomiska högern leder till arbetslöshet, skillnader i levnadsvillkor och förstörd miljö i sin extrema form. Och den fungerar inte utan pulserar från bubbla till bubbla med åtföljande kriser.
Vänstern föll i trovärdighet långt innan Sovjet föll. Men Sovjets fall bidrog till tydlighet. Kina är fortfarande kommunistiskt till namnet och i den politiska organsationen, men ekonomin är synnerligen kapitalistisk. Cuba är inte ett lockande expempel på praktisk vänsterpolitik.
Så ideologi är inget starkt kort i den svenska politiska debatten, även om det kan finnas en eller annan procentenhet av väljarna som fortfarande håller fast vid någon traditionell ideologi.
När det gäller sakfrågorna har vänsterpartiet fått en ny arena för att visa upp sitt alternativ genom samarbetet med socialdemokraterna och miljöpartiet. Det har visat sig att vänsterpartiets synpunkter inte är så kloka, ens i det sammanhanget.
Politiken handlar om tre saker, alltså ideologi, sakfrågor och person.
Ideologi har mindre betydelse nu än tidigare. Allt fler vill ha en politik för hela landet och inte bara för de egna intressena. Ingen av de klassiska ideologierna har kvar sin auktoritet.
Den ekonomiska högern leder till arbetslöshet, skillnader i levnadsvillkor och förstörd miljö i sin extrema form. Och den fungerar inte utan pulserar från bubbla till bubbla med åtföljande kriser.
Vänstern föll i trovärdighet långt innan Sovjet föll. Men Sovjets fall bidrog till tydlighet. Kina är fortfarande kommunistiskt till namnet och i den politiska organsationen, men ekonomin är synnerligen kapitalistisk. Cuba är inte ett lockande expempel på praktisk vänsterpolitik.
Så ideologi är inget starkt kort i den svenska politiska debatten, även om det kan finnas en eller annan procentenhet av väljarna som fortfarande håller fast vid någon traditionell ideologi.
När det gäller sakfrågorna har vänsterpartiet fått en ny arena för att visa upp sitt alternativ genom samarbetet med socialdemokraterna och miljöpartiet. Det har visat sig att vänsterpartiets synpunkter inte är så kloka, ens i det sammanhanget.
Sunday, September 26, 2010
General utan armé
Nog finns det något tragiskt över folkpartiets skolpolitik. Här har man å ena sidan en oerhört angelägen uppgift -- att utveckla den svenska skolan -- och på den andra sidan en oerhört engagerad och insiktsfull minister i Jan Björklund.
Det enda som saknas är makt. Skolan är kommunaliserad. Jan Björklund sitter i regeringen. Han är som en general utan arme.
Jan Björklund är flitig, och den som brukar lyssnar på radionyheterna har snart sagt varje vecka fått höra om nya förslag och utspel om skolan. Men vad händer?
Och hur är läget när mandatperioden är över om fyra år? I skolans värld är fyra år en lång tid. Sjuåringarna blir elva, elvaåringarna blir 15 och 15-åringarna blir 19 på bara fyra år.
Ingen kan kritisera folkpartiet för att administrationen av skolan är som den är. Det är snarast en pinsamhet för de övriga partierna att de accepterar en ordning som var ifrågasatt redan från början.
Nu är det mänga som konstaterar att farhågorna har besannats. Skolans status har minskat. Den faktiska attityden till kunskap varierar på ett betänkligt sätt. Skillnaderna mellan skolor har ökat. Klyftorna i samhället bekräftas och förstärks av vissa skolor i stället för att motverkas.
Det är förskräckligt dystert. Alla vet ju att alla andra länder satsar på kvalificerad utbildning och att framtidens konkurrensmedel är kunskap. Sverige har faktiskt goda förutsättningar att klara den konkurrensen eftersom de sociala konflikterna är mindre här än i de flesta länder.
Det är ett svek mot de unga att ha en skola som inte styrs på bästa sätt. Det är ju uppenbart.
Det enda som saknas är makt. Skolan är kommunaliserad. Jan Björklund sitter i regeringen. Han är som en general utan arme.
Jan Björklund är flitig, och den som brukar lyssnar på radionyheterna har snart sagt varje vecka fått höra om nya förslag och utspel om skolan. Men vad händer?
Och hur är läget när mandatperioden är över om fyra år? I skolans värld är fyra år en lång tid. Sjuåringarna blir elva, elvaåringarna blir 15 och 15-åringarna blir 19 på bara fyra år.
Ingen kan kritisera folkpartiet för att administrationen av skolan är som den är. Det är snarast en pinsamhet för de övriga partierna att de accepterar en ordning som var ifrågasatt redan från början.
Nu är det mänga som konstaterar att farhågorna har besannats. Skolans status har minskat. Den faktiska attityden till kunskap varierar på ett betänkligt sätt. Skillnaderna mellan skolor har ökat. Klyftorna i samhället bekräftas och förstärks av vissa skolor i stället för att motverkas.
Det är förskräckligt dystert. Alla vet ju att alla andra länder satsar på kvalificerad utbildning och att framtidens konkurrensmedel är kunskap. Sverige har faktiskt goda förutsättningar att klara den konkurrensen eftersom de sociala konflikterna är mindre här än i de flesta länder.
Det är ett svek mot de unga att ha en skola som inte styrs på bästa sätt. Det är ju uppenbart.
Saturday, September 25, 2010
Moderat makt
I riksdagsvalet fick de nya moderaterna 30.06 procent av rösterna. Det är ett starkt resultat, och frågan är hur det kan användas. På vilket sätt kommer det svenska samhället att utvecklas?
Det första man kan konstatera är att 30 procent inte är 50 procent. Moderaterna har inte egen majoritet. De andra har 69,94 procent.
Moderaterna samarbetar i Alliansen, och Alliansen står bara två mandat från egen majoritet i riksdagen. Det är en stark ställning, men ändå inte majoritet.
Riksdagsarbetet kan bli besvärligt, i synnerhet om oppositionen betonar sin roll som just opposition och följaktligen röstar emot varje regeringsförslag oavsett sakinnehåll.
Socialdemokraterna är ju enligt egen uppfattning svårt sargade. Frågan är om partihänsyn kommer att väga tyngre än nationalla intressen.
Alla partier har ett ansvar för att Sverige styrs på ett konsekvent sätt.
Under valrörelsen har moderaterna ibland framstått som ett enfrågeparti. Svaret på alla frågor är "arbete". För de gamla moderaterna var svaret på alla frågor "sänkt skatt".
Det vore förnämligt om moderaterna kunde öka sysselsättningen, men det är ju inte politikerna som skapar jobben. Lycka till, som det heter. Förhoppningsvis inträffar ingen ny finanskris som blandar bort korten den här mandatperioden.
I stället hotar en kollision mellan regeringen och riksbanken. Om riksbanken höjer den allmänna räntenivån till fyra-fem procent kommer effekten av jobbskatteavdragen att sugas upp av banksystemet. Det vore ju snopet, inte bara för löntagarna utan också för regeringen.
I den offentliga verksamheten är sannolikt polisen det område som är i störst behov av analys. De behöver ett stålbad av samma typ som försvarsmakten har gått igenom.
Upplägget bör vara detsamma: Först frågar man vilket samhälle vi vill ha och därefter frågar man vilken polisorganisation som behövs. Det är ju inte bara en fråga om kvantitet. Antalet dödsolyckor i trafiken har exempelvis minskat i takt med att trafikpolisen har fått mindre resurser.
Det första man kan konstatera är att 30 procent inte är 50 procent. Moderaterna har inte egen majoritet. De andra har 69,94 procent.
Moderaterna samarbetar i Alliansen, och Alliansen står bara två mandat från egen majoritet i riksdagen. Det är en stark ställning, men ändå inte majoritet.
Riksdagsarbetet kan bli besvärligt, i synnerhet om oppositionen betonar sin roll som just opposition och följaktligen röstar emot varje regeringsförslag oavsett sakinnehåll.
Socialdemokraterna är ju enligt egen uppfattning svårt sargade. Frågan är om partihänsyn kommer att väga tyngre än nationalla intressen.
Alla partier har ett ansvar för att Sverige styrs på ett konsekvent sätt.
Under valrörelsen har moderaterna ibland framstått som ett enfrågeparti. Svaret på alla frågor är "arbete". För de gamla moderaterna var svaret på alla frågor "sänkt skatt".
Det vore förnämligt om moderaterna kunde öka sysselsättningen, men det är ju inte politikerna som skapar jobben. Lycka till, som det heter. Förhoppningsvis inträffar ingen ny finanskris som blandar bort korten den här mandatperioden.
I stället hotar en kollision mellan regeringen och riksbanken. Om riksbanken höjer den allmänna räntenivån till fyra-fem procent kommer effekten av jobbskatteavdragen att sugas upp av banksystemet. Det vore ju snopet, inte bara för löntagarna utan också för regeringen.
I den offentliga verksamheten är sannolikt polisen det område som är i störst behov av analys. De behöver ett stålbad av samma typ som försvarsmakten har gått igenom.
Upplägget bör vara detsamma: Först frågar man vilket samhälle vi vill ha och därefter frågar man vilken polisorganisation som behövs. Det är ju inte bara en fråga om kvantitet. Antalet dödsolyckor i trafiken har exempelvis minskat i takt med att trafikpolisen har fått mindre resurser.
Friday, September 24, 2010
Ny och gammal demokrati
Problemet med Ny demokrati i riksdagen (1991 - 1994) var att ledamöterna agerade individualistiskt utan gemensam ideologi. Det fruktade problemet med Sverigedemokraterna är att de tvärtom kommer att agera enhetligt utifrån en enhetlig ideologi.
Det är klokt av riksdagen att släppa in Sverigedemokraterna i utskotten, eftersom det är där förslagen faktiskt bryts mot varandra. Att fatta beslut i riksdagen är ju inte bara ett löst tyckande.
Förslagen måste vara juridiskt hållbara, stämma överens med EU:s regler och fungera i den praktiska verkligheten. Regeringen och den etablerade oppositionen har ett övertag över nya partier genom att förfoga över utredningsväsendet och andra delar i den process som förbereder de stora besluten före riksdagsbehandlingen.
Förslagen kan ha betydelse genom sitt sakliga innehåll, men också genom sin signaleffekt. Besluten kan symbolisera olika tendenser och ambitioner. Det här är inga exakta processer utan en ständig källa till missförstånd.
Det blir lätt en skillnad mellan sak och symbol. När det gäller de svåra integrationsfrågorna är det lätt att föreslå symboliska åtgärder som har negativa effekter snarare än sakligt effektiva men kanske odramatiska åtgärder.
En annan och ännu mer svåråtkomlig nivå handlar om allmänna föreställningar om hur samhället fungerar. Vi har lätt att dra snabba slutsatser av begränsade erfarenheter.
I ett statiskt perspektiv är samhällsproblemen olösliga, men lyckligtvis är situationen inte statisk.
Genom att betona den dynamiska aspekten - vi befinner oss alla i utveckling mot något som är bättre - i stället för den administrativa aspekten lättar belastningen i nuet.
Det är klokt av riksdagen att släppa in Sverigedemokraterna i utskotten, eftersom det är där förslagen faktiskt bryts mot varandra. Att fatta beslut i riksdagen är ju inte bara ett löst tyckande.
Förslagen måste vara juridiskt hållbara, stämma överens med EU:s regler och fungera i den praktiska verkligheten. Regeringen och den etablerade oppositionen har ett övertag över nya partier genom att förfoga över utredningsväsendet och andra delar i den process som förbereder de stora besluten före riksdagsbehandlingen.
Förslagen kan ha betydelse genom sitt sakliga innehåll, men också genom sin signaleffekt. Besluten kan symbolisera olika tendenser och ambitioner. Det här är inga exakta processer utan en ständig källa till missförstånd.
Det blir lätt en skillnad mellan sak och symbol. När det gäller de svåra integrationsfrågorna är det lätt att föreslå symboliska åtgärder som har negativa effekter snarare än sakligt effektiva men kanske odramatiska åtgärder.
En annan och ännu mer svåråtkomlig nivå handlar om allmänna föreställningar om hur samhället fungerar. Vi har lätt att dra snabba slutsatser av begränsade erfarenheter.
I ett statiskt perspektiv är samhällsproblemen olösliga, men lyckligtvis är situationen inte statisk.
Genom att betona den dynamiska aspekten - vi befinner oss alla i utveckling mot något som är bättre - i stället för den administrativa aspekten lättar belastningen i nuet.
Thursday, September 23, 2010
Ett paradigm kommer smygande
Om man studerar medvetandet i ett seriöst sammanhang, för en ansvarskännande lärare, möts man alltid av en varning: Tänk på hur du använder din medvetna tid. Medvetandet är det viktigaste du har. Din tid är begränsad.
Om man i stället ser till samhället i stort får man intrycket att det finns en oerhörd mängd medvetandetid som inte kommer till rationell användning. Potentialen för utveckling är enorm.
I praktiken behöver vi ofta en yttre form for att kanalisera vår medvetna aktivitet. Vi behöver sociala relationer, jobb, studieplaner och liknande Om detta brister uppstår kaos. Och det brister eller kärvar ganska ofta för många.
Men vi är inte beroende av dessa former och denna yttre ordning för att utveckla medvetandet. Vi kan göra det under alla omständigheter, även om det är mest bekvämt om de yttre formerna är under kontroll.
Samhällsuvecklingen bestäms inte av yttre faktorer längre utan av inre. För bara 200 år sedan levde två tredjedelar av den svenska befolkningen i fattigdom på landsbygden ibland utan mat på bordet. I dag jobbar kanske två procent av befolkningen i jordbruket och de producerar mer mat än vi kan äta upp.
De senaste årtiondenas största kommersiella framgångar är inte slutprodukter i traditionell mening, utan saker som gör att människor kan uvecklas medvetandemässigt. Det gäller datorer och mobiltelefoner och deras många tillämpningar.
En utveckling från betoning av yttre materiella faktorer till inre värden kommer att lätta trycket på miljö och klimat. Att studera medvetandet kan öppna en direkt väg till välbefinnande och olika former av gemenskap.
En lärare i den tibetanska traditionen, Geshe Michael Roach, talar om medvetande som "estate" vilket betyder egendom eller ägor.
Att hävda att utvecklandet av dessa inre ägor är mer värdefullt och mer givande än att utveckla fysiska ägor - hur värdefulla de än är - kräver ett nytt synsätt, ett så kallat nytt paradigm.
Om man i stället ser till samhället i stort får man intrycket att det finns en oerhörd mängd medvetandetid som inte kommer till rationell användning. Potentialen för utveckling är enorm.
I praktiken behöver vi ofta en yttre form for att kanalisera vår medvetna aktivitet. Vi behöver sociala relationer, jobb, studieplaner och liknande Om detta brister uppstår kaos. Och det brister eller kärvar ganska ofta för många.
Men vi är inte beroende av dessa former och denna yttre ordning för att utveckla medvetandet. Vi kan göra det under alla omständigheter, även om det är mest bekvämt om de yttre formerna är under kontroll.
Samhällsuvecklingen bestäms inte av yttre faktorer längre utan av inre. För bara 200 år sedan levde två tredjedelar av den svenska befolkningen i fattigdom på landsbygden ibland utan mat på bordet. I dag jobbar kanske två procent av befolkningen i jordbruket och de producerar mer mat än vi kan äta upp.
De senaste årtiondenas största kommersiella framgångar är inte slutprodukter i traditionell mening, utan saker som gör att människor kan uvecklas medvetandemässigt. Det gäller datorer och mobiltelefoner och deras många tillämpningar.
En utveckling från betoning av yttre materiella faktorer till inre värden kommer att lätta trycket på miljö och klimat. Att studera medvetandet kan öppna en direkt väg till välbefinnande och olika former av gemenskap.
En lärare i den tibetanska traditionen, Geshe Michael Roach, talar om medvetande som "estate" vilket betyder egendom eller ägor.
Att hävda att utvecklandet av dessa inre ägor är mer värdefullt och mer givande än att utveckla fysiska ägor - hur värdefulla de än är - kräver ett nytt synsätt, ett så kallat nytt paradigm.
Wednesday, September 22, 2010
Integration
Vad ska vi göra nu då, är väl den naturliga första frågan för den nya regeringen i Sverige. Alliansen genomförde ju sitt program redan under den första mandatperioden.
Och inget är mer vämjeligt att äta samma meny två gånger i tät följd, även om maten var aldrig så god första gången.
Ett litet tips i all ödmjukhet är att intressera sig för integration. Det har man ju faktiskt lovat. Utanförskapet skulle minskas.
Integration kan vara en oerhört svår fråga. Därför borde rimligen nackhåret resa sig, pulsen stiga och ögonen smalna av på tigrarna runt regeringsbordet. Äntligen en utmaning värd namnet!
Att rasera a-kassan och införa stupstock i sjukförsäkringen är patetiska, ynkliga åtgärder.
Sannolikt finns en del att göra vad gäller rehabilitering av sjuka och utbrända, men det stora problemet med utanförskap gäller nya invånare och ungdomar. Dessa individer är symptombärare i ett mycket större problemkomplex.
I det gamla Sovjet var rätten till arbete inskriven i grundlagen. Så är det inte i Sverige, och regeringen vet att företag inte är några välgörenhetsinrättningar. Företagen gör allt de kan för att undvika anställa medarbetare.
Samtidigt är det ju så att jobb ger jobb. På en typisk bruksort jobbar några på bruket medan många andra jobbar i service och handel.
Nya jobb har skapats i nya branscher som dataspel, musik, design. Men nu behövs lite nya ideer. En allmän synpunkt är att regeringen bör stimulera extrem innovativ verksamhet. RUT-tjänster i all ära, men det är också bra med några tusen nya supertechföretag. Underskatta inte människors kreativitet.
Arbetsförmedlingen bör avskaffas och ersättas med en bemanningsorganisation som omfattar den tillgängliga arbetskraften. Det minskar tröskeln mellan jobb och inte jobb och ger en viss ekonomisk stabilitet.
De som inte har jobb för tillfället bör inte sysselsättas med att skriva cv om vad de har gjort, utan arbeta på sin egen livsplanering. Var och en behöver en personlig plan för att bli miljonär på kortast möjliga tid.
Staten är en viktig aktör i kraft av sin ekonomiska styrka, men statens viktigste uppgift bör gälla kunskap. Goda erfarenheter bör samlas in och föras vidare. Samhällsförändringar på grund av den demografiska utvecklingen bör omvandlas till konkreta karriärplaner.
Och inget är mer vämjeligt att äta samma meny två gånger i tät följd, även om maten var aldrig så god första gången.
Ett litet tips i all ödmjukhet är att intressera sig för integration. Det har man ju faktiskt lovat. Utanförskapet skulle minskas.
Integration kan vara en oerhört svår fråga. Därför borde rimligen nackhåret resa sig, pulsen stiga och ögonen smalna av på tigrarna runt regeringsbordet. Äntligen en utmaning värd namnet!
Att rasera a-kassan och införa stupstock i sjukförsäkringen är patetiska, ynkliga åtgärder.
Sannolikt finns en del att göra vad gäller rehabilitering av sjuka och utbrända, men det stora problemet med utanförskap gäller nya invånare och ungdomar. Dessa individer är symptombärare i ett mycket större problemkomplex.
I det gamla Sovjet var rätten till arbete inskriven i grundlagen. Så är det inte i Sverige, och regeringen vet att företag inte är några välgörenhetsinrättningar. Företagen gör allt de kan för att undvika anställa medarbetare.
Samtidigt är det ju så att jobb ger jobb. På en typisk bruksort jobbar några på bruket medan många andra jobbar i service och handel.
Nya jobb har skapats i nya branscher som dataspel, musik, design. Men nu behövs lite nya ideer. En allmän synpunkt är att regeringen bör stimulera extrem innovativ verksamhet. RUT-tjänster i all ära, men det är också bra med några tusen nya supertechföretag. Underskatta inte människors kreativitet.
Arbetsförmedlingen bör avskaffas och ersättas med en bemanningsorganisation som omfattar den tillgängliga arbetskraften. Det minskar tröskeln mellan jobb och inte jobb och ger en viss ekonomisk stabilitet.
De som inte har jobb för tillfället bör inte sysselsättas med att skriva cv om vad de har gjort, utan arbeta på sin egen livsplanering. Var och en behöver en personlig plan för att bli miljonär på kortast möjliga tid.
Staten är en viktig aktör i kraft av sin ekonomiska styrka, men statens viktigste uppgift bör gälla kunskap. Goda erfarenheter bör samlas in och föras vidare. Samhällsförändringar på grund av den demografiska utvecklingen bör omvandlas till konkreta karriärplaner.
Tuesday, September 21, 2010
Ormfångaren
I en Indisk by fanns en ormfångare. Invånarna kallade på honom när en farlig orm kommit in byn. Ormfångaren letade rätt på ormen, fångade den och lade den i en korg.
Ormfångaren var en djupt religiös person. Religionens första bud var att inte döda något levande. Så han fick frågan: Hur kan du som är så religiös döda ormar?
Ja, svarade han, om man lägger två ormar i samma korg dödar de varandra. Eller om en överlever så dör den av svält efter en tid.
Så är det. Och i Sverige har det varit riksdagsval. Tre partier vann. De kallas moderaterna, miljöpartiet och sverigedemokraterna.
Från moderat utgångspunkt innebär det att Sverige är ett paradis, men med två ormar. Vad göra utan att smutsa sina händer?
Om man skulle utse miljöpartiet till huvudansvarig för kampen mot det odemokratiska i sverigedemokraterna skulle man döda två ormar i samma korg, om uttrycket tillåts.
Miljöpartiet skulle berövas segerns sötma och bonuseffekter. Miljöfrågorna skulle hamna i skuggan, trots valframgången. Ha ha, så lustigt.
Sverigdemokraterna har i 20 års tid fått höra: "Om ni kommer in i riksdagen blir ni ändå marginaliserade av etablissemanget." Låt oss gissa att sverigdemokraterna har en giftig strategi i beredskap om etablissemanget anfaller.
Om de ganska harmlösa och godhjärtade miljöpartisterna blir den främsta måltavlan för sverigemokraternas samlade gift blir sverigedemokraterna diskrediterade.
Ormfångaren var en djupt religiös person. Religionens första bud var att inte döda något levande. Så han fick frågan: Hur kan du som är så religiös döda ormar?
Ja, svarade han, om man lägger två ormar i samma korg dödar de varandra. Eller om en överlever så dör den av svält efter en tid.
Så är det. Och i Sverige har det varit riksdagsval. Tre partier vann. De kallas moderaterna, miljöpartiet och sverigedemokraterna.
Från moderat utgångspunkt innebär det att Sverige är ett paradis, men med två ormar. Vad göra utan att smutsa sina händer?
Om man skulle utse miljöpartiet till huvudansvarig för kampen mot det odemokratiska i sverigedemokraterna skulle man döda två ormar i samma korg, om uttrycket tillåts.
Miljöpartiet skulle berövas segerns sötma och bonuseffekter. Miljöfrågorna skulle hamna i skuggan, trots valframgången. Ha ha, så lustigt.
Sverigdemokraterna har i 20 års tid fått höra: "Om ni kommer in i riksdagen blir ni ändå marginaliserade av etablissemanget." Låt oss gissa att sverigdemokraterna har en giftig strategi i beredskap om etablissemanget anfaller.
Om de ganska harmlösa och godhjärtade miljöpartisterna blir den främsta måltavlan för sverigemokraternas samlade gift blir sverigedemokraterna diskrediterade.
Monday, September 20, 2010
Riksdagsvalet 2010
Hit men inte längre, det är väljarnas besked till moderaterna och alliansen efter söndagens riksdagsval.
Alliansen behåller regeringsmakten men förlorar egen majoritet. Det är bra. Alltför mycket makt korrumperar, som vi vet.
Den fortsatta politiken bör alltså vara modererad.
Tre saker:
1) Skattesänkningarna som genomfördes den första mandatperioden har godkänts av väljarna. Men däremed inte sagt att de bör fortsätta. Vissa justeringar, bland annat för pensionärerna kan komma i fråga.
2) Sjukförsäkringen har reformerats. Detta har godkänts av väljarna. Men den fortsatta reformeringen bör syfta till ökad precision och ökad mänsklighet.
3) A-kassan och arbetsförmedlingen har ändrats. Detta har godkänts. Men med 400 000 arbetslösa och 40 000 lediga jobb finns utrymme för ökad realism.
Regeringens största misslyckande gällde det viktigaste vallöftet 2006: att minska utanförskapet. Inget har gjorts.
Utanförskapet är inte ett enhetligt fenomen. Det är särskilt allvarligt för ungdomar och nya invånare och de som har direkt kontakt med dessa grupper.
Att bekämpa utanförskapet är legitimt, och tomheten på detta område gav legitimitet åt Sverigedemokraterna.
Hög tid att vidta eller åtminstone planera konkreta åtgärder. Alla problem kan ju lösas.
Alliansen behåller regeringsmakten men förlorar egen majoritet. Det är bra. Alltför mycket makt korrumperar, som vi vet.
Den fortsatta politiken bör alltså vara modererad.
Tre saker:
1) Skattesänkningarna som genomfördes den första mandatperioden har godkänts av väljarna. Men däremed inte sagt att de bör fortsätta. Vissa justeringar, bland annat för pensionärerna kan komma i fråga.
2) Sjukförsäkringen har reformerats. Detta har godkänts av väljarna. Men den fortsatta reformeringen bör syfta till ökad precision och ökad mänsklighet.
3) A-kassan och arbetsförmedlingen har ändrats. Detta har godkänts. Men med 400 000 arbetslösa och 40 000 lediga jobb finns utrymme för ökad realism.
Regeringens största misslyckande gällde det viktigaste vallöftet 2006: att minska utanförskapet. Inget har gjorts.
Utanförskapet är inte ett enhetligt fenomen. Det är särskilt allvarligt för ungdomar och nya invånare och de som har direkt kontakt med dessa grupper.
Att bekämpa utanförskapet är legitimt, och tomheten på detta område gav legitimitet åt Sverigedemokraterna.
Hög tid att vidta eller åtminstone planera konkreta åtgärder. Alla problem kan ju lösas.
Subscribe to:
Posts (Atom)
