Problemet med Ny demokrati i riksdagen (1991 - 1994) var att ledamöterna agerade individualistiskt utan gemensam ideologi. Det fruktade problemet med Sverigedemokraterna är att de tvärtom kommer att agera enhetligt utifrån en enhetlig ideologi.
Det är klokt av riksdagen att släppa in Sverigedemokraterna i utskotten, eftersom det är där förslagen faktiskt bryts mot varandra. Att fatta beslut i riksdagen är ju inte bara ett löst tyckande.
Förslagen måste vara juridiskt hållbara, stämma överens med EU:s regler och fungera i den praktiska verkligheten. Regeringen och den etablerade oppositionen har ett övertag över nya partier genom att förfoga över utredningsväsendet och andra delar i den process som förbereder de stora besluten före riksdagsbehandlingen.
Förslagen kan ha betydelse genom sitt sakliga innehåll, men också genom sin signaleffekt. Besluten kan symbolisera olika tendenser och ambitioner. Det här är inga exakta processer utan en ständig källa till missförstånd.
Det blir lätt en skillnad mellan sak och symbol. När det gäller de svåra integrationsfrågorna är det lätt att föreslå symboliska åtgärder som har negativa effekter snarare än sakligt effektiva men kanske odramatiska åtgärder.
En annan och ännu mer svåråtkomlig nivå handlar om allmänna föreställningar om hur samhället fungerar. Vi har lätt att dra snabba slutsatser av begränsade erfarenheter.
I ett statiskt perspektiv är samhällsproblemen olösliga, men lyckligtvis är situationen inte statisk.
Genom att betona den dynamiska aspekten - vi befinner oss alla i utveckling mot något som är bättre - i stället för den administrativa aspekten lättar belastningen i nuet.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment