Nog finns det något tragiskt över folkpartiets skolpolitik. Här har man å ena sidan en oerhört angelägen uppgift -- att utveckla den svenska skolan -- och på den andra sidan en oerhört engagerad och insiktsfull minister i Jan Björklund.
Det enda som saknas är makt. Skolan är kommunaliserad. Jan Björklund sitter i regeringen. Han är som en general utan arme.
Jan Björklund är flitig, och den som brukar lyssnar på radionyheterna har snart sagt varje vecka fått höra om nya förslag och utspel om skolan. Men vad händer?
Och hur är läget när mandatperioden är över om fyra år? I skolans värld är fyra år en lång tid. Sjuåringarna blir elva, elvaåringarna blir 15 och 15-åringarna blir 19 på bara fyra år.
Ingen kan kritisera folkpartiet för att administrationen av skolan är som den är. Det är snarast en pinsamhet för de övriga partierna att de accepterar en ordning som var ifrågasatt redan från början.
Nu är det mänga som konstaterar att farhågorna har besannats. Skolans status har minskat. Den faktiska attityden till kunskap varierar på ett betänkligt sätt. Skillnaderna mellan skolor har ökat. Klyftorna i samhället bekräftas och förstärks av vissa skolor i stället för att motverkas.
Det är förskräckligt dystert. Alla vet ju att alla andra länder satsar på kvalificerad utbildning och att framtidens konkurrensmedel är kunskap. Sverige har faktiskt goda förutsättningar att klara den konkurrensen eftersom de sociala konflikterna är mindre här än i de flesta länder.
Det är ett svek mot de unga att ha en skola som inte styrs på bästa sätt. Det är ju uppenbart.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment